Popokalyps

Fredrik Svensk blir uppmuntrad av lite svartsyn

Kristina Abelli Elander: ”Prinsessan Panik”, 1980.
KONST

Att komma in i Varbergs nya konsthall är som att stiga in i en tiltad collegefilm. Gallerirummet är stort som en gymnastiksal, och del av nyinvigda Komedianten – ett modernt kulturhus med teater och bibliotek i tidstypiskt öppen planlösning.

Känslan av skolutställning beror främst på den stora mängden verk (34 svenska konstnärer), tätt installerade bredvid varandra, samt de tillfälligt byggda pastellfärgade skiljeväggar som skär av rummet på mitten. Allt för att ge samtliga ”elever” exakt lika mycket plats.

Att kalla något amerikansk skolutställning kan låta nedlåtande, men faktum är att Ola Åstrands och Ulf Kihlanders curatering känns klockren för en grupputställning – Konst är dyrbarare än korv – som behandlar popkonstens inflytande över svensk samtidskonst.

Titeln är hämtad från en singel från 1980 av The Gateway Band, med bland andra Carsten Regild och Rolf Börjlind, som också gjort ett verk med samma namn, lånat från ett Picabia-manifest. Denna dadapolitiska baktaktsprogg genomsyrar utställningens hela ljudbild och tillsammans med popkonsten utgör den utställningens ingång.

Låten förstärker den suggestivt sakliga stämningen i Akays nya videoinstallation Instruments of mass destruction. Vi får se en ensam målare tillverka mobila målerimaskiner, som sedan används i stadsrummet. Regild och Börjlind lär ha arbetat efter devisen ”Ockupera hjärnan!” och faktum är att Akays verk suggererar just detta. Den meditativa stämningen i verket pekar på hur graffiti inte enbart handlar om det offentliga rummet, utan lika mycket om ett eget psykiskt rum att tänka och känna i.

Utställningen illustrerar hur populärkulturella uttryck användes för att förmedla politiska budskap i plakatform eller satir under 1970-talet, och kanske kan man kan säga att denna låt från 1980 här symboliserar en vändning i Sverige, både politiskt och konstnärligt; från det postmoderna genombrottet till dagens genomkommersiella och närmast apokalyptiska situation, där både konstens politik och politikens estetik söker nya former.

På 1960-talet liknade Susan Sontag popkonsten vid den franska nya romanen, en koppling som blev bokstavlig i den internationella utställningen New Realists på Sidney Janis Gallery i New York 1962. En annan term som beskrev denna nya rörelse var ”commonists”, de som arbetar med det vi faktiskt har gemensamt i en värld dominerad av kulturindustrins bilder.

Enligt Sontag framträdde här ett slags tyst konst, som inte låter sig tolkas, eftersom den inte bygger på metaforer. Denna ”flykt från tolkning” var för Sontag en flykt från den ideologi som genomsyrar populärkulturen – den ideologi som kopplar samman ett visst formspråk med en intressegrupp eller ett försök att sälja något. Sontag efterlyste också en mer affektiv relation till konsten, för att faktiskt kunna se, höra och känna mer, snarare än bara tolka vad något representerar. Även om några av verken här i Varberg kan tolkas budskapspolitiskt, så är det samtidigt känslornas och passionernas politik som är avgörande.

Frågan är vilken passion som dominerar. Här blandas ju exempelvis Lisa Jonassons affischer med Kjartan Slettermarks cocacola-blommor och Nixonporträtt. Andra konstnärer som uttryckligen kopplar och omkopplar massmediala bildvärldar är Jan Håfström, Dick Bengtsson och inte minst Ulf Rahmberg, med sin både satiriska och morbida teckningskonst. Detta är en affektdriven konst som inte helt övergett den representationspolitik Sontag ville fly. Detsamma kan sägas om Lotta Antonssons nysurrealistiska retrocollage och Lars Arrenius animerade normativitetsstudier. När jag kommer fram till en oemotståndlig skulpturdocka av Åsa Cederqvist undrar jag om det inte går spåra en gemensam passion i utställningen.

Jo, och exemplen på denna är faktiskt många, men kanske är det Anna Maria Ekstrands flickrumsskräck och Johan Zetterquists sätt att mörklägga dödsmetallens bildvärld på ett sätt den själv inte förmår, som tydligast illustrerar hur den svenska popkonsten i vidaste mening, kanske mer än i andra länder, flörtar med dödsdriften. Kanske just eftersom den aldrig helt överger den representationspolitik som fick Sontag att jämföra popkonst med abstrakt expressionism?

Även om här också finns mycket humor och ironi, så andas hela denna collegefilmsestetik ren apokalyps. Att det är något uppmuntrande i just detta, blir ännu mer påtagligt i kön till kaféet en våning ner, där jag slås av den

uppenbara förnöjsamhet som genomsyrar stämningen i hela huset. Det är en uppriktig glädje över lite popkulturell svartsyn i stans nya folkbildningscentral.

FAKTA

Konst

Konst är dyrbarare än korv

Varbergs konsthall, Komedianten, till och med 6 maj

ARTIKELN HANDLAR OM