Sköna paddor visas men utan ambitioner

Gabriel Orozco på Moderna ett säkert kort som leker med kulturella referenser

1 av 3
”Black kites”, Gabriel Orozco, 1997. Färg på dödskalle.
KONST
Gabriel Orozco, mexikansk konstnär.

Det sägs att begreppet symbol kommer av de gamla grekernas vana att ge hushållets gäst en minnesskärva som bröts i två delar. Värden behöll den ena hälften, och om gästen kom tillbaka i framtiden, så kunde hen identifieras genom att skärvorna sammanfogades till en helhet. Ur detta brukar härledas idén om konsten, och kärleken, som det alltid eftersökta brottstycket som helar människans fragmentariska liv.

Gabriel Orozco har sedan 90-talet fört en kringflackande tillvaro, och gjort konst utifrån villkoren på de platser där han befunnit sig. Hans kanske mest välkända verk La DS (1993), är en itusågad Citröen DS, där mittpartiet har avlägsnats och delarna sammanfogats till en avsmalnad variant av sin ursprungliga form. På Moderna museet visas däremot en ny version av samma verk, La DS Cornaline (2013), som skiljer sig från det silverfärgade originalet genom sin vinröda färg.

Utställningen rymmer ett stort antal fotografiska verk, bland annat Tills du hittar ännu en gul Schwalbe (1995), en fotoserie där Orozco åkte runt på en för Berlin karakteristisk gul vespa. Varje gång han fick syn på en likadan ”Schwalbe”, dokumenterade han de båda mopederna tillsammans, som ett par. Här finns också ett fotografi av en gravid mage, och en serie målningar som anspelar på formen hos kristna ikoner. Utställningens cirkulära disposition förstärker Orozcos investering i den runda helhetsformen, och det förenande budskapet om hopp och framtida försoning.

På 90-talet växte fram det som kom att benämnas samtida konst, vars ytterligheter representeras av konstnärer som, å ena sidan, spelade med på marknadens allt mer extrema villkor, och, å andra sidan, ville konstruera alternativa modeller inom den ”globala” cirkulation som konsten nu blev del av. Ett exempel på den första typen av konst var Damien Hirst, medan den andra kom till uttryck i den relationella estetiken. Om den första beskylldes för att vara spekulativ, så kritiserades den andra för en motsägelsfull tendens till social slutenhet.

Orozco har, som kontrast, alltid arbetat med vardagen på ett sätt som bekräftar det historiska avantgardets strategier, utan att uttömma dem. Han placerade sig i samtidens mittfåra, och blev en solid investering inte minst för kritikerna kring den inflytelserika tidskriften October. Hans förmåga att leka med kulturella referenser utan att befästa dem som stereo­typer, gjorde honom dessutom till en återkommande konstnär i de biennaler som på 90-talet etablerades som definierande händelser i samtidskonsten.

Som en höjdpunkt på Moderna framstår de mexikanska rullstenar, i vilka Orozco låtit karva mönster som anspelar på de vattenströmmar som format dem, men också väcker associationer till allt från sköldpaddor till högteknologiska föremål. Men stenarna är inte bara utsökt förskönade, utan pekar också mot konsekvenserna av en ekonomisk cirkulation (amerikanska turister köper dem som trädgårdsdekorationer). Samtidigt framstår det politiska innehållet som den mest tveksamma aspekten av Orozcos välmenande, men en smula endimensionella, humanism. Här saknas något av erfarenhetens tyngd och mening.

Presentationen ger egentligen inte uttryck för några konstnärliga idéer, utöver viljan att ställa ut ett viktigt konstnärskap som tidigare inte visats i landet. Inget fel i det, nödvändigtvis, men av Moderna önskar man ju något mer. Eller har museet slagit sig till ro med den kombination av publikfrieri och säkra kort som kännetecknade verksamheten på 00-talet? Om inte, så börjar det bli dags att låta en annan ambition synas i utställningarna.

FAKTA

KONST

Gabriel Orozco

Moderna Museet Stockholm

Till och med 4 maj

ARTIKELN HANDLAR OM