När staden är i centrum

Det byggda säger mycket om det tänkta

1 av 2
En kopia av Paris i kinesiska staden Hangzhou i Jesper Justs film ”Intercourses”, 2013. Stillbild.  Foto: Konstnären och Galleri Nicolai Wallner
KONST

En stad är hus, människor, kollektivtrafik och affärer. Kommers och kommun – konsumtion och fria mötesplatser. Ur ett stockholmsperspektiv är staden sjukhuskris, bostadskris, havererad kollektivtrafik och en mycket snabb befolkningsökning (en av Europas snabbast växande regioner).

Nu pågår två utställningar om städer samtidigt, i Stockholm, och det allra bästa med dem är att det går att andas, utanför det stockholmsmedvetna. För här handlar allt om andra platser.

Färgfabrikens sedan flera år etablerade urbana projekt har gett lite olika resultat, och nu är det Patchwork of narratives med fokus framför allt på Mostar och Beirut, två före detta krigshärdar som är i återhämtningsfasen. Mostars främsta turistattraktion – den så av symbolik laddade bron – återuppbyggdes snabbt efter kriget på 1990-talet. Men tudelningen av staden tycks bestå. Beirut var under 1980-talet en av världens värsta krigszoner och även om återuppbyggnaden genomförts är det som om staden aldrig kan lämna kriget hur många Lonely Planet-listor den än hamnar på.

Båda städerna har sina sniper-torn, byggnader som under kriget togs över för prickskytte på civila mål, och sedan aldrig mer kunnat återfå någon funktion. När staden är ett myller av berättelser måste den också bli minne, något oåterkalleligt. Samtidigt slår det mig hur kort minnet ofta är i en stad man känner väl.

På Färgfabriken dominerar den reportagelika filmen, samtalen, berättelserna. Konstnärlig undersökning när den fungerar ganska bra. Tillsammans med texter i en katalog, och vetskapen att detta är ett utsnitt ur ett pågående projekt, är det som om lapptäcket får ett lyster. Men ändå. Det är inte Staden som sådan som blir tydlig, bara att den är en yta som lätt fångar upp nationalismer, identiteter, strukturer.

I staden blir som sagt konsumtionssamhället absolut mest tydliggjort. Från städernas födelse har det varit deras nervbana: att träffas, prata, köpa och sälja. Färgfabriken, med sin tydliga historia i Liljeholmens lilla industriområde, berättar lokalt en helt annan historia än Bonniers konsthall: relativt nybyggd, en kilformad plats i en förtätningsfixerad stad utan ytor, där varumärket är allt.

Och det är på Bonniers konsthall den eleganta stadskommentaren formuleras. Här finns framför allt Sophie Calle med sina sociala skulpturer från 1980-talet: handlingar dokumenterade i fotoform, där Calle låter en privatdetektiv skugga henne samtidigt som hon själv lejer någon att skugga denne. Ett drama när staden blir en plats för möjliga möten just för att den är så stor att anonymiteten beskyddar.

Men portalverket är danske Jesper Justs verk Intercourses (visades på den förra biennalen i Venedig). Det är stort, suggestivt och pampigt. Kameran sveper över något som ser ut som Paris (Eiffeltornet är där), men det är disigt och dimmigt och plötsligt finns där skyskrapor runt omkring. Platsen är Hangzhou i Kina där en Pariskopia byggts. Förtrollande, lika overkligt uppiggande: ungefär som de Versailleskopior som byggdes under 1980-talets postmoderna storhetstid, i Paris förorter. Eller som för den delen Bofills båge på Södermalm. Kulissarkitektur där sammanhanget är en sorts mimicry. Att härma makten, som i det här fallet är europeisk och så att säga evig.

På Bonniers konsthall är staden en estetisk funktion, en analyserbar helhet som kan styckas upp i små ätbara portioner. Njutbara, för all del, men utan taggar. Lisa Torells fotoverk, närstudier av anonyma platser i Belgrad, sprucken betong, kanske lekplatser, eller platser som inte är något särskilt förutom det de var när de byggdes – ger en sällsam känsla för den modernistiska idealstaden. Den förvandlas till mellanrummens ödsliga konst.

Staden i konsten är fortfarande flanörens i Lisa Torells fotocollage, men uppdaterad och politiskt medveten. Det är blicken på detaljerna, på vad det byggda kan säga om det tänkta, som är huvudspåret. Och i Hala Elkoussys verk möter flanören samlaren: Kairo blir sina gamla foton, sina gränder, sina blickar. I staden slappnar ingen av. Det är därför vi älskar det.

ARTIKELN HANDLAR OM