Romantiken i sitt esse

Svindlande, ödesmättat och virtuost på Sven-Harrys

Skeppsbrott av Marcus Larson
KONST

Marcus Larson (1825-1864) var en av våra finaste romantiska målare. På sin tid förkroppsligade han bilden av det romantiska geniet. Eruptiv och självförbrännande. Under sitt korta liv hann han gå från att vara världsberömd konstnär till att bli en utfattig trashank på Londons gator.

Hans många målningar av skepp som går i kvav kunde av samtiden förstås som en illustration av hans temperament. En mytbildning som var en del av varumärkesbyggandet på en nymornad fri konstmarknad. Marcus Larsson levde ett kring­flackande liv i Europa och hans målningar såldes för fantasisummor. Han visade gärna upp sig när han målade och kunde skapa en tavla på tid, till exempel den tid det tog att framföra Beethovens Kreutzersonat.

Det teatrala draget i Marcus ­Larsons målningar kom från den ­romantiska Düsseldorfskolans sätt att dramatisera landskapet med ­olika ljussättningar och svindlande perspektiv. Landskapsmåleriet var en stark genre under romantiken, naturen skildrades som besjälad av stämningar.

Favoritbegreppet var Det Sublima, en känsla som uppstår vid betraktandet av konst som sätter människans mått i kontrast till en överväldigande natur. Monumentala bergsformationer, piskande hav, vulkanutbrott, förlista skepp etcetera fick den borgerliga publiken att uppleva en kittlande rysning gränsande till fasa.

I utställningen på Sven-Harrys har man tagit fasta på det arv romantiken har gett till populärkulturen. Man visar Marcus Larson och några norska samtida målare tillsammans med skivomslag från hårdrocksband och ett exempel från dataspelsvärldens fantasylandskap.

Att sätta rubriken skräckromantik över hela rasket känns lite märkligt, då den ju främst associeras med en litterär genre med författare som Mary Shelley och Edgar Allan Poe. Marcus Larsons målningar innehåller inget övernaturligt, medan hårdrocks­estetiken är full av skelett och djävlar.

Vad som förenar är emellertid sättet att skildra natur som någonting mäktigt i förhållande till människan och som ett uttryck för starka stämningar. När man sett den överensstämmelsen händer det inte så mycket mer. Även om skivomslagen många gånger är välgjorda, särskilt Kristian Wåhlins originalmålningar, så kan de förstås inte mäta sig med Marcus Larson och de andra. Men det är ju kanske inte heller ­meningen.

Tanken är nog att man ska fundera över vad det betyder att det romantiska uttrycket är så livskraftigt inom populärkulturen i dag. Men med de tankarna lämnas betraktaren åt sig själv. I katalogtexterna spekuleras det om att tider av omvälvning skulle kunna skapa denna särskilda blick på naturen. Denna tes gestaltas dock på inget sätt i själva utställningen. Den stora behållningen är Marcus Larsons målningar, här möter vi romantiken när den är i sitt esse: svindlande, ödesmättad och virtuos.

ARTIKELN HANDLAR OM