Snuskigt vackert av Andres Serrano

Den utmanande fotografens vulgoestetik inte längre så provokativ

1 av 4
”The fisting”. © Courtesy Andres Serrano & Galerie Nathalie Obadia, Paris/Brussels.
Andres Serrano (född 1950).
KONST

Länge vägrade jag göra bajs, sa Andres Serrano på pressvisningen av utställningen Redemption.

I all den gegga och gore han ägnat sig åt i decennier finns litervis med människoblod, spermakluttar och så det kissdränkta krucifixet förstås, men fram tills ganska nyligen inga fekalier. På Fotografiska möts man visserligen av stora glada bilder på avföring från 2007. Men till skillnad från den berömda runkserien Ejaculate in trajectory, där Serrano efter hårt slit och otaliga misslyckade försök till slut lyckades fånga sin egen utlösning med kameran, är det djur – bland annat en tjur från Ecuador – som klämt fram skiten här.

Komockorna saknar dessutom allvaret i den tidiga kroppsvätskekonsten, skapad under 80-talets aidsepidemi och smittoskräck. Med putslustiga verktitlar som Bull shit verkar konstnären mest fnissigt generad inför dyngan.

Gulligt ändå, att den store ”provokatören” som fotat fisting och barnalik drar gränsen vid sina bajskorvar.

Just krocken mellan det heliga och det köttsliga har ju annars varit ett så genomgående tema i Serranos konstnärskap att Fotografiskas retrospektiv känns som en Så funkar du-odyssé mellan olika lemmar och basala behov. Gravidmagar, torsos, skärsår, Jesus-penisar och sekret som flödar ur lekamen.

Kronan på verket är naturligtvis Piss Christ, korsfästelsen nedsänkt i en tank med Serranos urin. Så sent som för några månader sedan skapade fotot återigen rabalder när nyhetsbyrån AP plockade bort det ur sitt arkiv, timmar efter attacken mot Charlie Hebdo.

Skillnaden mellan Serranos påstådda blasfemi och Muhammed-skämten är att Piss Christ trots allt är ett fantastiskt verk. En modern ikon, öppen för tolkningar kring Kristi kroppsfunktioner. Även djupt troende hyllar dess sakrala lyskraft.

Nej, det mest provocerande med Serrano är egentligen att han har så dålig smak. Inget kunde vara mer ute för tillfället än hans barocka vulgoestetik. Långt från samtidens rena fototrender, och ofta bara en hårsmån från den religiösa kitsch som dekorerar ölunderlägg och mobilskal med madonnor och grälla ärkeänglar. Det översymboliska i att låta en orm slingra sig runt korset, eller en katolsk kardinal le i mjugg åt ett par blodstänkta kvinnobröst à la Femen, borde kränka stilmedvetna konstkännare snarare än kristna fanatiker.

Nu var det nog inte i första hand oss kulturkonsumenter Fotografiska hade i åtanke när man – redan innan vernissagen – gick ut med att man höjt säkerheten.

Mer effektivt mot eventuella sabotörer hade förmodligen varit att berätta att det inte är en riktig Piss Christ som hänger där på väggen, utan en så kallad utställningskopia, en billig print gjord för att skeppas runt mellan konsthallar. Jag gissar att det inte är samma grej att vanhelga en utskrift.

De nazister som attackerade Serranos A history of sex i Lund 2007 var å andra sidan inte så intresserade av printkvaliteten. Utan av själva motiven, det vill säga analsex och piercing.

Ofta hävdas ju att Serrano skildrar ämnen som är tabu. Inte minst från konstinstitutionernas marknadsföringsfolk.

Men frågan är om inte tiden hunnit ifatt honom.

Jag menar, hur tabu är det till exempel med bilder på vackra lik i dag? Varenda Netflix-serie innehåller numera grafiska obduktionsscener och exploaterade kroppar. Serranos serie från bårhuset, The morgue, känns nästan påklädd och pryd i jämförelse.

Det är faktiskt en lättnad, att slippa se honom som skandalfotograf. Eller provokatör, detta urvattnade begrepp.

I stället bara få frossa i den sentimentala skönhet han sprider över döden på bårhuset, över devota franska nunnor och hemlösa från gatorna i New York. Till och med det allra lägsta – bajs och Ku klux klan-rasister – får välsignelse i Serranos bilder. Att förminska hans konst till inlägg i yttrandefrihetsdebatten vore futtigt.

ARTIKELN HANDLAR OM