Hon fick en blixtkarriär efter sin död

Vivian Maiers bilder blev till böcker, filmer och utställningar

Vivian Maier, ”Självporträtt”, 1955.
KONST

FOTOKONST Få historier har på senare år fascinerat fotovärlden som den om Vivian Maier (1926–2009). Under fyra decennier arbetade hon som barnflicka i New York och Chicago. Parallellt med sina plikter fotograferade hon oavbrutet, men lät aldrig bilderna träffas av offentlighetens ljus.

När hon på ålderns höst kom på ekonomiskt obestånd och tvingades sälja sina tillhörigheter snubblade en amatörhistoriker och mäklare över hennes bildskatt. Snart var den postuma succén ett faktum; utställningar följdes av böcker och filmer.

Maier rörde sig sällan i stadsrummet utan sin Rolleiflex. I hennes svartvita snap­shots – vilka i urval just nu kan ses på Willy-Brandt-Haus i Berlin (t o m 12 april) – framträder efterkrigstidens modernitet och urbanitet (rörelsen, betongen, tekniken), men också tidlösheten i människans tillvaro (barn som med lek gör gatan till sin, frisören som slumrar i stolen framför sin salong). Samtidigt fångas det amerikanska drömsamhällets sociala spänningar; överklasskvinnornas högdragna förakt i mötet med misären.

Visst kan man invända att varumärkesbyggandet kring Maier är allt för kalkylerat och att hon kvalitetsmässigt knappast kan mäta sig med samtida storheter som Helen Levitt och Harry Callahan. Likväl är det svårt att värja sig för kraften i hennes bilder och biografi.