Dåtidens tecken

Camilla Hammarström om komiska dödssymboler och nattstånden kvinnosyn

Foto: Prins Eugens Waldemarsudde
Richard Bergh, ”Flickan och döden”, 1888. Olja på duk.
KONST
Foto: Nationalmuseum
John Bauer, ”Prinsessan och trollen”, 1913.

I Kompositionens filosofi (1846) menar Edgar Allan Poe att en vacker kvinnas död otvivelaktigt är det mest poetiska temat i världen, därför valde han det till sin berömda dikt Korpen. Han påstår att hans estetiska överväganden i dikten är helt och hållet medvetna och inte har någonting med intuition att skaffa. De symbolistiska konstnärer som flera decennier senare hyllar hans dikt fäster sig ironiskt nog inte vid det kallt kalkylerande, tvärtom blir dikten något av en paraddikt för en konstfilosofi som hävdar intuitionens och drömmarnas makt i skaparprocessen.

Sammankopplingen av döden och en vacker kvinna är ett återkommande motiv på den symbolistutställning som nu visar på Waldemarsudde. I den mäktiga målningen Den saliga (1901–1909) av Gottfrid Kallstenius ser vi en ung kvinna som är på väg över en gyllene bro som leder till himmelriket. Med tunga ögonlock ser hon sig en sista gång över axeln, som spanade hon efter det älskade jordiska. Runt omkring henne blommar vita liljor frenetiskt och i bakgrunden höjer sig den himmelska arkitekturen suggestivt. Målningen sägs vara inspirerad av Dante Gabriel Rosettis The blessed Damosel (1875–1878) som i sig hämtade inspiration ur just Poes dikt Korpen.

Mer handgriplig är Richard Bergh i sin Flickan och döden (1888) när han låter benranglet Döden med maskrosboll i handen uppvakta en ung kvinna i ett närmast impressionistiskt ljusskimrande landskap.

I norrmannen Theodor Kittelsens lasyrteckning Makaber dans, Döden och prinsessan bjuder benranglet upp till dans i ett mer bondskt sceneri. För en dåtida betraktare var kanske skelettgubbarna tankeväckande, men i dag är effekten närmast komisk. Komisk är också symbolisternas nattståndna kvinnosyn som pendlar mellan bilden av kvinnan som spröd prinsessa och femme fatale.

Utställningens tyngdpunkt ligger på symbolistisk konst från Sverige, Norge, Danmark, Finland och Lettland. Men utblickar görs även mot den franska, tyska, engelska och holländska symbolismen. Det breda greppet gör helhetsintrycket en aning splittrat, man får också en känsla av att valen av verk styrts av möjligheten till inlån mer än av vilka som kan räknas som väsentliga.

Man töjer också på gränsen av vad som kan kallas symbolistiskt. August Strindberg lär själv ha kallat sig för symbolist, men hans expressionistiska, närmast nonfigurativa landskap pekar framåt mot långt modernare konstriktningar och han känns därför som en udda fågel i sammanhanget.

Ernst Josephsons Strömkarlen från 1884 däremot kan med fog sägas förebåda symbolismen i Sverige. Här representeras den av en skiss, själva målningen finns ju en trappa upp på Waldemarsudde.

En annan målning som representeras av en ganska intetsägande skiss är Riddaren och jungfrun av Richard Bergh från 1897, det hade varit härligt att se den i det här sammanhanget, men den låter sig nog inte lånas in från Thielska Galleriet.

Till slut blir det ändå landskapen jag fäster mig vid, de som försöker fånga en platsens ande. Som letten Johans Valters skira Björkdunge från 1903, ett höstlandskap genomsyrat av en märklig stämning. På en gång ljust livsbejakande och gravallvarligt.

Eller landsmannen Vilhelm Purvitis Vinter från 1908, en bild av en sjö där isen smält upp en öppning i isen i vilken träden speglas. Den inger en exakt känsla av ett väder med plusgrader i eftermiddagsljus.

Och något ytterligare, som det inte går att sätta fingret på, något som har med människans livsbetingelser att göra.

FAKTA

KONST

» Symbolism & dekadens

Prins Eugens Waldemarsudde

Till och med 24 januari