Konserverat intresse för Warhol på burk

Camilla Hammarström ser en underlig utställning på Artipelag

Foto: JEAN-BAPTISTE BÉRANGER
Från utställningen ”Arvet efter Andy Warhol”.
KONST

Det hör till historiens ironier att originalverk av Andy Warhol går för miljonbelopp. Han sägs ju vara den som upphävde frågan om autenticitet och skillnaden mellan original och kopia i sin konst.

Mycket talar dock för att han var synnerligen mån om kvaliteten på det som han släppte ifrån sig, och även om produktionen var stor, så var den inte så stor att den kom att äventyra värdet på varje enskilt verk. Och för den konstintresserade är det förstås mer givande att se hans konst i original än att titta på en reproduktion på en affisch eller en t-shirt. På Artipelag har man emellertid tagit fasta på just den kommersiella karusellen runt Warhol, med allt från muggar till designade kläder, barnvagnar och snowboards. Soppburkar, Marilyn, blommor och bananer i olika konstellationer skapar en lätt trötthetseffekt. Det är egentligen ganska fascinerande att Warhols konst klarar av den här utnötningen, att man fortfarande kan känna ett genuint intresse för den.

Artipelag säger sig vilja bredda bilden av arvet efter konstnären och visa på hur förutseende han var när det gäller både konstens och den mediala världens utveckling. Warhol lät okända människor bli kändisar i sina filmer, precis som vem som helst i dag kan lägga upp en film på nätet som blir en viral succé. Hans maniska självporträtterande med sin polaroidkamera påminner också om dagens selfies.

Utställningen är interaktiv, spellistor från Spotify med musik som Warhol var inblandad i eller bara gillade finns att ladda ner, i ett fotobås kan man ta en selfie eller låta sig bli intervjuad av konstnären. Det är en helt ogenerad flirt med en bredare publik. På något vis så är det ju i Warhols anda, så varför inte. Lyckligtvis har utställningen andra inslag.

Stort utrymme ägnas multimediahappeningen Exploding plastic inevitable från 1966, som dokumenterats på film och nu projiceras på fyra väggar. Warhol blandade projektioner av sina egna filmer med olika performanceframträdanden, allt till musik av Velvet ­Underground och Nico. Videoinstallationen är ganska suddig, man ser mest en massa dansande människor, men något slags känsla av närvaro och gränslöshet förmedlar den. I angränsade rum visas de hypnotiska filmerna Blow job och Empire state building på folieinklädda väggar.

Warhol började ju i reklambranschen på 50-talet. Teckningarna från den tiden är ritade utifrån tidningsbilder och utgör ett slags embryo till Warhols kommande annektering av en massmedial bildvärld. De har en lågmäld och poetisk stämning som får mig att tänka på dikter av John Ashbery. Att det visas en så stor mängd av dem förefaller dock lite märkligt i relation till det magra utbudet av senare verk.

Men det här är en splittrad och lite underlig utställning. Det finns emellertid en del höjdpunkter. Som den svit av bilder av elektriska stolen, som inte ramats in utan visas i liggande montrar. Att se dem ovanifrån ger känslan av att befinna sig i en verkstad där man betraktar det som just kommit från trycket. Här samsas innerliga rosa och röda färgställningar brutalt med det dova motivet. Och dödsstraffet framstår i all sin bjärta oförsonlighet.

ARTIKELN HANDLAR OM

Artipelag

Konst