Konst med stake

Jenny Högström om en lekfull hyllning till män som älskar män

Tom of Finland, Utan titel, 1976. Grafit på papper, Collection Ulrich Tangermann, Hamburg. © Artists Space, New York och
Ulrich Tangermann, Hamburg. Foto: Jean Vong
KONST
Tom of Finland, Utan titel, 1947. Gouache på papper

Redan som sexåring hade den finske konstnären och gayikonen Touko Laaksonen (1920–1991) en fetisch för läder och män i maskulina yrken. Som tonåring började han klottra i tidningar och utvecklade sina homoerotiska fantasiscenarier utifrån populärkulturens redan befintliga bilder av män i allehanda roller och situationer. Sedan tillkom uniformen: under delar av 30- och 40-talen var Laaksonen inkallad i det militära och stiftade där bekantskap med såväl tyska som sovjetiska soldater på finsk mark.

Det var en väldigt hektisk tid, skojar Laaksonen, mer känd som Tom of Finland, på en kornig videoinspelning från sent 1980-tal. Filmen ingår i Helsingfors konsthalls stora Tom of Finland-utställning The pleasure of play som i övrigt håller betydligt högre kvalitet.

Här kantas väggarna i de fyra vita utställningsrummen av teckningar i bläck, gouache och grafit, en och annan landskapsmålning, samt ett fåtal affischer från läderklubbar i Sverige, USA och Tyskland. Här finns också utställningsmontrar med ytterligare material – fotografier, julkort, serier, bildcollage, ett gäng klippdockor, alltsammans hämtat från ett helt konstnärsliv om och för män som älskar män.

Vad gäller kvaliteten har Tom of Finland sagt att det var kuken som avgjorde. Om han inte hade stånd när han ritade, då var det inte bra.

Touko Laaksonen (1920–1991), även kallad Tom of Finland. Foto: Tom of Finland foundation

Som kvinna som älskar män (för mina vänner brukar jag faktiskt beteckna mig som bög) och sedan barnsben förtjust i den Tom Selleck-hunkiga manstyp som Tom of Finland från och med 1950-talet gärna gestaltar, är jag också mycket nöjd. Ja, mina anteckningar är i det närmaste deliriska: ”Ollon skiner. Stövlar skiner. Musklerna är bulliga och runda – ringmusklerna utgör små gulliga inbjudande pussmunnar. Det är bågnande buktande bulor i byxorna eller, om kukarna är utsläppta, hårda pelare. Männen ler och leker. Ju fler, desto bättre.”

För precis som utställningstiteln understryker är det lekfullheten som står i centrum för Tom of Finlands bilder. Snarare än hardcore bdsm-sex är det ömt och lekfullt bdsm-sex mellan sjukt deffade män i till exempel skinn och läder. Det är en man som knullar jordklotet. Och det må låta som en kliché men de har alltid glimten i ögat! Dessutom är det en estetik som helt och håller vilar på klichéer. Den utgår från det heterosexuella mansidealet, med alltifrån skogshuggare, cowboys, byggjobbare, mc-knuttar, militärer, poliser och sjömän (Village People, yes) – och gör det till sitt. Det är helt enkelt camp så det smäller om det.

Men tillbaka till historien: efter kriget blev Laaksonen reklamare. Han ritade smaskiga bildserier med homoerotiska motiv vid sidan av och bilderna såldes och distribuerades i hemliga nätverk under signaturen Tom. Det var femtiotal, det var rock and roll, det var mc-knuttarnas tidevarv med manliga filmstjärnor som Marlon Brando. Och gaykulturen var förstås långt ifrån erkänd.

I USA började man göra bodybuildarmagasin för att kringgå postcensurens riktlinjer kring vad bilderna fick visa. Tom skickade några illustrationer till Physique Pictorial; det var idel bågnande bulor och menande blickar – och otvetydigt homoerotiskt. Han blev omedelbart antagen och fick 1957 det namn som han sedermera motvilligt skulle godta som sitt artistnamn: Tom of Finland. Här etablerades också hans koppling till den amerikanska gaykulturen som förblev stark livet ut. Här kunde han ta på sin läderoutfit. Här kunde han ställa ut.

1971 avkriminaliserades homosexualitet i Finland. Året därpå lämnade Laaksonen reklambyrån McCann för att helt ägna sig åt sin konst. Naturligtvis hänger detta ihop på ett både sexualpolitiskt, människorättsligt och personligt plan. Men det är en dimension som utställningen inte riktigt förmår lyfta fram och belysa. På vilket sätt influerades hbtq-rörelsen av Tom of Finland? Och hur förhåller sig Tom of Finland till Jean Genets sjömän, till Kenneth Angers Scorpio Rising, till Rainer Maria Fassbinder? Att Freddie Mercury och Jean-Paul Gaultier är honom tack skyldiga kanske är uppenbart. Men vad betyder det? Nej, här saknas analys och historisk kontextualisering, det finns ingen utställningskatalog och man har heller inte förmått skaka fram en enda av Laaksonens reklambilder. 

Tom of Finland, Utan titel, 1980. Grafit på papper. Collection Ulrich Tangermann, Hamburg.

En populärkulturell och bildmässig kontexualisering erbjuder dock de collage som Laaksonen använde som ”referensmaterial”.

Bland ansiktsstudierna samsas för mig obekanta män med hunkar som Che Guevara, Elvis och James Dean. Här finns också studier av idrottsmän, SS-män, erigerade kukar, rumpor, motorcyklar, mc-knuttar, ryttare och tidningsklotter. Och inte minst finns här den för Tom of Finland emblematiska bilden av en mc-polis med mustasch, solbrillor, hjälm, skinnjacka, pistol och boots som står bredbent och glor in i kameran.

Han återfinns inte bara på utställningsaffischen, förvandlad till läderbög, med skinnkeps, ridstövlar, ridpiska (och rejäl bula!) utan också i en 3D-skulptur precis vid utställningens ingång. Kuken som han håller i vänster hand är riktad mot en liten skål på plattformen vid hans fötter. Jag rusar till receptionen och frågar hur denna dricksfontän fungerar. Det gör den inte, förklarar receptionisten och tillfogar kryptiskt ”it’s just a symbol”. Ni kan ju själva gissa om jag blev besviken.

Så okej, å ena sidan har vi alltså det frihetliga, upproriska och uppsluppet homoerotiska. Det på en gång och än i dag livsfarliga, livsnödvändiga och subversiva, exempelvis i ett land som Finland där samkönade äktenskap tillåts först 2017. Men i slutändan tycks man mest vilja leda utställningsbesökaren till museishopen och där finns alltså ingen utställningskatalog, utan istället paraplyn, pås­lakan och grytlappar med Tom of Finland-tryck. För att inte tala om paket med kaffe.

Sexleksaker kan jag gå med på. Och visst är det kitsch redan från början. Men vad händer när en subkultur förvandlas till en festlig accessoar? Inom kort kommer en musikal och en film om Tom of Finland. Blir han med allt detta oskadliggjord och normaliserad – konsumerad – eller finns det också plats för annat?

På mig fortsätter bilderna i alla fall att verka, med oförminskad kraft. Och när jag lämnar utställningen har Tom of Finland-blicken tagit över: Jag ser en man med skinnhandskar, jag ser en man i glänsande regnjacka, jag ser en man på motorcykel. Jag ser oändliga möjligheter. Och allt jag ser är överdrivet, erotiskt, underbart.

FAKTA

Utställning

Tom of Finland

The pleasure of play

Helsingfors konsthall

Till och med 7 augusti

ARTIKELN HANDLAR OM