Pippi på naket

Ulrika Stahre ser verklighetsflyende verk från förr och nu

1 av 2 | Foto: NATIONALMUSEUM
Julius Kronberg, ”Jaktnymf och fauner”, 1875. Olja på duk.
KONST

Konsthistorien skrivs som annan historia, lite förenklat. Av vinnarna. Det betyder att den modernistiska världsbilden och konstsynen bidrog till att skriva ut 1800-talets salongsmåleri ur kanon. Virvlande nakna damer, provinsiella versioner av antika berättelser, sentimental nyrokoko – det är lätt att med 1900-talets konstnärer och kritiker se bristerna i det måleri som var perfektionistiskt och tekniskt fulländat, men ack så tomt.

Waldemarsudde har tidigare visats två utställningar fokuserade på det sena 1800-talet: Symbolism och dekadens samt Ljusets magi. Nu briserar den tredje raketen, utställningen Salongsmåleri?! med sitt självreflekterande frågetecken och utropstecken, som ville den säga: vem i hela världen tar detta på allvar? 

Frågan är retorisk, för det gör ganska många vid det här laget. Efter modernismens och ideologiernas fall, uppvärdering av kitschen och ett ökande intresse för kanonskapandets strukturer, är det knappast någon som längre fnyser åt salongsmåleriet. Det är underhållande, mjukt för ögat – kanske en revansch för det som är vackert – och inte minst berättande på ett sätt som lätt kan veckla ut idéer om 1800-talsmänniskan.

Salongsmåleri är en nedsättande och slarvig term som uppkommit i efterhand för att främst urskilja en konstriktning som man ansåg inte ledde vidare, mot modernismens framgångar. Men på Salongen i Paris visades även sådant som anses förebåda modernismen, som till exempel verk av Édouard Manet. Friluftsmåleri visades naturligtvis också.

Så på Waldemarsudde visas helt konsekvent måleri som dagligdags knappast brukar kallas salongsmåleri, kända målningar som August Malmströms Grindslanten och mindre kända som Anna Nordgrens porträtt av Carl Snoilsky. Salongsmåleri blir här förstått som i princip berättande måleri från 1800-talets andra hälft, målat av akademiutbildade konstnärer.

Ändå är det de maffiga nakenstudierna som dominerar utställningen. Julius Kronberg är den konstnär som är mest representerad och hans Jaktnymf och fauner kanske också mest representativ. En vilande nymf (grekisk mytologi och saga är ett säkert kort) betraktas av ett par fauner. Ställföreträdande voyeurer eller hennes egna våta drömmar?

Som Jessica Sjöholm Skrubbe skriver i katalogen, blir målningen en komplicerad samling blickar: både utifrån och inifrån motivet rör de sig över en bar kvinnokropp. Att räkna in betraktaren blir alltmer nödvändigt, då det offentliga rummet vidgas under 1800-talet. Tidigare hade visserligen den kvinnliga nakenakten funnits i både måleri och skulptur, men gömd i privata samlingar. Nu exponerades motivet tydligare.

Därför skulle det nakna ”kläs i konst” på ett framgångsrikt vis. Något som Manet misslyckades med då han målade Olympia. Men Kronberg lyckas, bland annat för att hans blundande kvinna är så fullständigt passiv.

I själva verket pekade ju dessa naketstudier, vare sig de kallades nymfer eller Kraka, absolut framåt mot modernismen. Linjen från dem till Picassos oräkneliga liggande kvinnor och odalisker är klar och tydlig. Liksom intresset för antikens berättelser och mytologier, som också de förvaltades. Motiven överlevde, formerna förändrades, perfektionen blev en annan och inte lika verklighetsflyende.

Därför är det extra roligt att Waldemarsudde bjudit in Miss Aniela som en samtidskommentar. I hennes fotografier, storvulet barocka i sitt anslag och modigt egensinniga, möter vi åter denna verklighetsflykt med verklighetens verktyg. Här befinner vi oss alltid i definierade rum, vad som än händer i dem. Och frågan är om det inte är det som är salongsmåleri till slut: ett rum, en kuliss, en plats för händelser som i sig inte betyder något.

ARTIKELN HANDLAR OM

Konst