Konsten att sova

Camilla Hammarström ser en sömnlös utställning

Foto: Carsten Höller, Hayward gallery, London, Pirelli hangar bicocca, Milano, och Bonniers konsthall.
Natt på museet ”Two roaming beds (grey)”, 2015. Carsten Höller. Rörliga robotsängar med pennor som lämnar mönster.
KONST

KONST. Kan man förstå sömnlöshet som ett kulturellt symptom? Bonniers konsthall prövar med utställningen Insomnia att se den alltmer utbredda sömnlösheten som ett uttryck för ett paradigmskifte när det gäller arbete och vila. Tesen är att i en värld där vi avkrävs en ständig uppmärksamhet påverkas inte bara sömnen, utan också vårt sätt att förhålla oss till de domäner som har med det omedvetna, kreativitet och drömmar att göra. Vad händer när de trängs undan för en hyperaktiv vakenhet?

Rafaël Rozendaals videoinstallation består av fem skärmar som visar abstrakta, rörliga digitala målningar som samtidigt finns som hemsidor på nätet. Det är meditativa bildsekvenser som körs i evighetsloopar och är ständigt tillgängliga för vem som helst att titta på. När jag går in på konstnärens hemsida får jag veta att hans sidor delats över fyrtio miljoner gånger. Det är ett glasklart koncept som gifter sig med utställningens tes om vår uppkopplade, hyperaktiva tid. Men som konstverk i egen rätt är bilderna tämligen monotona och fantasilösa.

Mer spännande är Leif Elggrens fotografier tagna i mörkret under Sigmund Freuds divan. Med hjälp av Photoshop har han fått fram murriga bilder där man ser möbelns flätade botten och annat som bara anas. Vackra, korniga och suggestiva. Under divanen gjordes också en ljudinspelning som på samma sätt ”framkallats” för att få fram ljud.

Dessa spöklika resultat som är tänkta att fånga något av det som försiggått i Freuds mottagning vetter mot en annan dimension där tiden inte är linjär. Precis som i det omedvetna som psykoanalysen är ute efter att dechiffrera. Raka motsatsen alltså till en illuminerad och inrutad värld där tiden mäts i dyra droppar. Elggrens poetiska verk kan i det sammanhanget tolkas som något av en motståndshandling.

I en varmt ombonad röd salong kan man sitta ner i en soffa och ta emot strömmen av bilder i Katarina Löfströms sinnliga video med skimrande och glittrande vyer av en bergochdalbanetur. Jag tänker mig att den gestaltar ögonblicket när man precis är på väg att somna och släppa taget om verkligheten och låter sig falla. Det tillstånd av avslappning som är så svårt att uppnå för den sömnlöse.

Videon är antitesen till Kate Coopers digitala kroppar av perfekta kvinnor, som antingen är fruset stilla eller fångade i loopar av stereotypa rörelser. De ser ut att leva i ett slags felfri hyperrymd som är genomlyst och glasklar helt utan mörka vrår eller omedvetna strömdrag. En intressant aspekt av dem är de oceaner av arbetstimmar som måste vara nedlagda i att konstruera dem. För Mladen Stilinovic var den konst som byggde på arbete en bluff. I sitt manifest från 1993 hyllar han latheten som den indifferens och amnesi som är nödvändig för att kunna skapa någon konst värd namnet. Förebilden är förstås Marcel Duchamp. Fotoserien Artist at work föreställer honom själv när han ligger och sover i sin ateljé. Det hela känns uppfriskande i en tid när konstnärens roll som produktiv entreprenör blivit alltmer uttalad. Kanske kan man se hela utställningen som en problematisering av konstnärernas villkor i arbetsnarkomanins tidevarv.

Den som någon gång längtat efter att få sova över på ett museum, kan göra det i Carsten Höllers installation som består av två robotsängar som rör sig över golvet i ett synkroniserat mönster. I upplevelsen ingår ett tandkrämskit som sägs stimulera olika sorters drömmar. På natten sitter pennor på sängarna som lämnar spår när de rör sig i ett slags koreografi som för tankarna till automatisk skrift. Jag tänker mig dem som ett slags seismografiska teckningar som är kopplade till de sovandes drömmar. De särskilda drömmar man kanske drömmer när man är i rörelse.

FAKTA

KONST

» Insomnia

Bonniers konsthall

Till och med 22 januari