ÅSIKT

Sommarmannen – en favorit i repris

Foto: Andrea Björsell
magisk kuliss Ann Söderlund älskar vyerna i Visby.
KULTUR

Vi åker över färjerampen och ut på fast mark igen. Åh Jesus, jag kommer aldrig vänja mig vid denna storslagna vy – Visbys magiska kulisser. Ringmuren. De tre kyrkotornen i tjärat trä. Pittoreska hus i kulörta färger. Havet. Solen i havet. Vår stund på jorden!

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

”Gotland tjoho” hojtar vi alla i en kör och jag citerar för första gången i mitt liv en låtrad från pudelrockarna Europe: ”Ja, ungar, we all need a place to call home’.”

Den evige, men genom åren något tilltufsade mannen, rattar skutan med van hand mot väg 147 och Fårösund. I småputtrig lunk åker vi sen sida vid sida med böljande sommarfält, lysande vallmo och nyklippta får. Lyckan finns bara ett halmstrå bort.

”Hej hej” ropar Dante till alla snubbar som grillar.

”Hej hej” ropar Ilon till alla snubbar som klipper gräsmattan.

”Hej hej” ropar Ossian till alla snubbar som putsar på fasaden.

Den tillfällige sommarmannen i all sin skrud.

En favorit i repris.

En sommarföljetong i svettig Fristadsbralla.

Om det inte vore helt omodernt galet skulle han garanterat stå där i full rustning som ”den första riddaren vid runda gräsmattan”.

Han har sex veckor på sig att rädda hela jävla sommarborgen. Och ingen gräsmatta är för vildvuxen, inget uthus för fallfärdigt, inget sällskap för stort, ingen väderrapport för hopplös. Och inget träd är för svårt att klyva.

När skymningen faller tar han Monarken bort till grannen och spanar in den nya supergrillen.

Det är juli och i juli är sommarmannen i sitt esse. När tuppen gal skuttar han upp som en Sjösalavals för att ta sig an dagens uppgifter. Någonstans i periferin finns en klunga människor som pockar på uppmärksamhet, men det är inte viktigt.

Ty sommarmannen har en enda uppgift: att bevisa för sig själv och omgivningen att övriga månader bland Excelprogram och up and coming arbetskamrater på intet sätt har utraderat hans verkliga jag: blåställsmannen.

Utanför huset prunkar kryddlandet men för varje dag som går känner han sig ändå allt mindre som en människomagnet.

Han ser upp mot himlen och önskar att han var en av svalorna på den rosafärgade himlen. Som kunde flyga bort från alla krav som vilar på den moderna mannens axlar. Tänk att det knappt var 60 år sen som Hyland införde en frufri dag för att alla husmödrar.

Lagom till första höstvindarna blåser in i bersån tittar sommarmannen i smyg på mäklarannonser. Med allt mer uppgiven blick på alla halvfärdiga projekt utan slutdatum. Inspirationen är slut och linnekostymen solkig. Han när en dröm om att nästa år lämna landet för att bli den tillfällige turisten.

Så slår han på tv:n och upptäcker programledaren som hans fru tycker är så ”himla mysig” och plötsligt blir det så uppenbart att en hel generation medelålders män drabbats av exakt samma sak: Ernst Kirchsteiger-sjukan.

Ett tillstånd som kan vara svårt att upptäcka under solbränna och tre dagars skäggstubb.

Han slår upp ordet i det nyinköpta lexikonet och läser, ”Vanliga symptom är valkar i händerna, irrande konstnärsblick, fårskinnsväst, barfotagång och Martin Timell-komplex.”

Basilikan vissnar och semestermannen drar en lättnandes suck vid kaffeautomaten på kontoret.

I kväll tar han som vanligt Volvon till Ica Maxi.

Refrängen som en gång var Micke Rickfors är nu hans ”Vart tog alla vilda kvinnor vägen och männen som brann? Du var en av dem och jag minns den dan du försvann.”

FAKTA

Camping – utan spelad semesterattityd

Jag har tillfälligt lämnat Gotland. Josefin Crafoord och jag rattar runt i en husbil för tv4:as sommar-Pärlan. Vi åker leende genom ett vansinnigt idylliskt Emil-Småland och på kvällarna parkerar vi åbäket vid Svensson sista heliga bastion: campingplatsen. Inga dyra hotellnotor, ingen spelad semesterattityd. Här är det en för alla, alla för en och jag inser plötsligt vilka det är som går och lägger sig med sommarnattens största leenden.

Här är politikerna som vanliga människor

På söndag går startskottet för årets politikerhändelse. 40 poliser har skeppats över från fastlandet för att garantera säkerheten när blekblå allianser och rödgröna röror sätter i gång med pajkastningen över blocken. Men när solen går ner ser man politikerna sippa bag-in-boxen sida vid sida som vanliga människor, och då gäller det att alla vet med sig att ”what happens in Almedalsveckan stays in Almedalsveckan.”