ÅSIKT

Fördummande lojalitet

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Gorkijparken den 9 maj. Ryssarna firar segern över nazismen och Moskvas gröna lunga fylls av krigsveteraner – det finns fortfarande 650 000 i livet – iklädda grå kostym eller dräktkjol och medaljer från skuldran ner till höften.

Det är 66 år sedan 27 miljoner sovjetmedborgare dödades i andra världskriget. Så högt var priset för att befria världen från Tredje riket. På Röda torget triumferar den sedvanliga militärparaden med kärnvapenkrigsspetsar från 70-talet, men i Gorkijparken finns inget sånt. Här hedrar ryssarna, rosiga och glada, de överlevande och stupade med dragspelsmusik, gröt och nejlikor.

Jag har, trots mitt halvryska ursprung, inte varit i Moskva sedan 1985. Då tyckte jag inte om staden, kanske för att jag som tonåring med ett osmält ideologiskt arv kände nåt slags ansvar för ”realsocialismens” huvudsäte. Nu är jag här för att föreläsa om kulturjournalistik på universitetet, och jag kapitulerar fullständigt – trots att landet fortfarande brottas med minst lika stora och bara delvis andra problem. (Ett lyxproblem är bolsjojensemblens förfall.)

Det är krigsveteranerna i Gorkijparken som väcker mina känslor, även om varje krig är komplicerat. Övergrepp begås av alla arméer, men hur skulle Europa sett ut om inte de här människorna offrat allt de hade i kampen mot Hitler?

Tillbaka på hotellet tittar jag på CNN. Vi bor på Hilton Leningradskaja som ligger i en av Stalins ”sju systrar”. Det är ett kulturkonservativt skrytbygge från 1954 som lika gärna kunnat vara ritat hundra år tidigare och kongenialt illustrerar den stagnerade revolutionen. Huset för den sovjetiska nomenklaturan byggdes samtidigt som Elvis snurrade på skivspelarna och Bob Dylan lärde sig stämma gitarren.

På tv-skärmen möts jag av amerikaner som jublar över Usama bin Ladins död. Jag känner respekt för deras – visserligen naiva – lättnad, men skräms av journalisternas tanklösa lojalitet med den krigiska USA-nationalismen. Samma fördummande lojalitet ger svenska ledarsidor prov på. Viljan att till varje pris solidarisera sig med USA gör att man hyllar ett politiskt mord som ingalunda kommer göra världen tryggare. Genom såna metoder perforeras den rättsstat man säger sig vilja skydda.

Mina tankar zappar mellan Gorkijparken och CNN:s bilder på en loppig talibanledare som tittar på olika nyhetsinslag om sig själv. Varför anses nationalismen vara något fult i alla andra fall utom det amerikanska? Vi ryser när vi ser ryssar eller palestinier vifta med flaggor och sjalar, men inte när vi ser stjärnbaneret på en stridsvagn som rullar över Afghanistan.

J

ag minns hur jag själv en gång försvarade en annan ockupation av det där landet. Fördummande lojalitet är inget som utmärker enbart ”den västerländska civilisationens” hejdukar.

ARTIKELN HANDLAR OM