ÅSIKT

Klassfilmen obligatorisk för regering, DN-liberaler och högavlönade

Ett måste för dem som tror att klassamhället tog slut med allmänna rösträtten

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Åsa Linderborg, 44, tidningens kulturchef. Hennes bok ”Mig äger ingen” nominerades till Augustpriset 2007. Har jobbat på redaktionen sedan 2007.

I slutet av 70-talet drabbades Bergslagen av gruvdöden. Några vänsteraktivister tog sig då till Börshuset, där Sveriges Radio hade ett bås från vilket man sände börskurserna: ”Asea upp 3”, ”Atlas Copco ned 1,8” ...

Två av aktivisterna gick in bland börsmäklarna och ställde till med tumult, så att handeln för en kort stund upphörde och hen som läste kurserna lämnade sitt bås för att se vad som stod på. Då passade en annan aktivist på att sätta sig vid mikrofonen som fortfarande var i direktsändning: ”Grängesberg 800 arbetslösa”, ”Norberg 400 arbetslösa” och så vidare.

Efter några minuter var de utkastade och affärerna fortsatte som vanligt.

Förra veckan förlorade 230 arbetare sina jobb på pappersbruket i Hallstavik. 650 får gå vid Sony Mobile i Lund, 390 på Volvo Bussar i Säffle.

Så här tätt brukar inte varslen dugga, säger Clas ­ Olsson, analyschef på Arbetsförmedlingen, till Svenska Dagbladet.

40 000 har varslats – bara i år.

Vart tar alla människor vägen, när de väl blivit en siffra i statistiken?

De hamnar hos jobbcoacherna, äntligen skildrade på film i prisbelönta Gabriela Pichlers Äta sova dö. Filmen handlar om tjugoåriga Raša, som jobbar i förpackningsindustrin – 175 gram ruccola i varje plasttråg – men som plötsligt står utan jobb. Skåne, en av världens bördigaste jordar, kan inte längre försörja sin befolkning. I alla fall inte med de vinstkrav som företagarna förväntar sig.

”Det är du själv som skapar förutsättningarna för att kunna få ett jobb”, säger jobbcoachen. Du får inte bli girig, pengar är inte allt, säger läkaren till Ra š as pappa, som kommer med en kropp som gjort sitt men vägras sjukskrivning.

”Ni vet att ni alltid kan komma till oss och prata om ni tycker det känns jobbigt”, säger facket som antar skepnad mer av skolsköterska än kamporganisation.

Äta sova dö är en helgjuten film om klass. Den är renons på karikatyr, arbetarromantik och sentimentalitet. En svensk film utan våld, sex eller missbruk. Ett utsnitt människor i en verklighet som aldrig tidigare skildrats.

Den borde vara obligatorisk tittning för regering, riksbankschef, DN-liberaler, ­lärare, högavlönade journalister och ­alla andra som tror att klassamhället upphörde när den allmänna rösträtten infördes och att de som saknar jobb får skylla sig själva.

”Jag vill göra en film om de människor jag alltid älskat men samtidigt skämts att jag är en del av”, säger Pichler. ”Jag vill ha revansch för alla de som påstår att det inte finns några klasser i det här landet och som säger att alla har samma förutsättningar.”

Äta sova dö slutar helt öppet. Pichler lägger Rašas öde i betraktarens händer.

Se filmen och fundera över om klassamhället är en struktur du kan stå ut med.