Aftonbladet
Dagens namn: Marika, Marita
STÖRST I SVERIGE - 3,5 MILJONER LÄSARE VARJE DAG
Startsidan / Kultur / Musik

Askungen – både elegant och burlesk

Åke Zetterström och Helge Rönning i ”Askungen”.   Åke Zetterström och Helge Rönning i ”Askungen”. Foto: Ingmar Jernberg

    Rossinis Askungen är en guldgruva av både elegant, hjärtevärmande och burlesk musikalisk humor. Inte så litet av den har Rossini lagt i orkesterstämman, och det är en fröjd att höra hur Giancarlo Andretta lockar fram all den humorn ur Göteborgsoperans virtuosa orkester. Här artikuleras och accentueras med härligaste spänst och precision.

Liksom i Resan till Reims och Barberaren i Sevilla är det David Radok som regisserar, och man känner igen sig. Här står inget stilla en sekund, sex figuranter snurrar omkring, och kören agerar som en bättre balettrupp. Det är roligt och spirituellt, men greppet börjar bli lätt schematiskt. Dessutom finns så stor rörlighet i Rossinis musik att det inte behövs fullt så mycket flängande på scenen. Men som alltid hos Radok finns också fullträffar, till exempel Dandinis intåg, eller bara det att våga använda en lång, plötslig tystnad följd av ett generat skratt som effekt i en opera.

   Den krävande titelrollen är skriven för en mezzo med koloratur, en röst med stort hjärta och enorm smidighet. Paula Hoffman har den rätta sympatiska utstrålningen både i röst och agerande, men hennes stämma saknar den jublande briljansen för finalen och är överhuvudtaget ett par nummer för liten. I de många fantastiska ensemblerna blir därigenom Carolina Sandgrens förträffliga Clorinda den enda kvinnoröst som hörs. Den andra elaka systern sjungs nämligen av en tenor, Ingemar Andersson. Det kan ju ha sina poänger, men fördelningen manligt–kvinnligt i rollistan blir på så vis 5–2 i stället för 4–3, vilket inte är helt lyckat i detta ensembleverk.

Lyckad är däremot Åke Zetterströms Dandini (kammartjänaren som uppträder som låtsasprins). Han kommer på alla sätt här bättre till sin rätt än i våras som Don Giovanni, och Radok vet att väl utnyttja hans spindelartade kroppsbyggnad. En komisk begåvning är också den unge Markus Schwartz som en lätt försupen Don Magnifico, men han behöver mer märg i rösten och mer scenrutin.

   Prinsen sjungs av norske Helge Rönning, som hör hemma på Det Kongelige i Köpenhamn, där den här uppsättningen också ska komma upp. Rönning har en högst behaglig lätt lyrisk tenor, även om den är alltför glanslös i höjden.

Lennart Bromander
Senaste TV-klippen
SENASTE NYTT

Kultur

Visa fler
Om Aftonbladet