ÅSIKT

Skräck, skönhet!

CLAES WAHLIN om en musikalisk sensation i Paris

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Foto: RUTH WALZ
Patricia Bardon, Solveig Kringelborn, Gordon Gietz och Stephen Milling i "Adriana Mater" på Parisoperan.

Det vore lätt att avfärda Amin Maalouffs libretto till Kaija Saariahos opera Adriana Mater som en alltför enkel historia om kvinnor för fred. Adrianas granne i byn, Tsargo, som tidigare bara var berusad av vin, förvandlas av kriget till våldtäktsman. Hon föder, mot sin syster Refkas vilja, sonen Yonas. När denne får reda på att pappa Tsargo inte alls var en fallen hjälte, blir hämndlusten stark. Men mötet med fadern, nu blind, och de båda kvinnornas pacifism leder till att Yonas bryter den eviga hämndcirkeln.

Intrigen skriver in sig i mytens form, en historia som balanserar mellan fruktansvärd verklighet och symbolisk saga, tydliggjort i George Tsypins egenartade scenografi som liknar en by av snö och is, boningar genomlysta i grälla färger som står för merparten av det sceniska ljuset.

Anspelningar på Kain och Abel - vems skepnad, undrar Adriana, ska Yonas ta? - och Oidipus med andra förtecken, leder temat tillbaka till Orestien, där blodshämnden bryts av en omröstning. Parisoperans magnifika uppsättning av Adriana Mater visar samtidigt att operan skulle kunna spelas naturalistiskt såväl som ett oratorium; publiken kan själv välja om teman som moderskap, försoning eller identitet ska accentueras i den öppna texten.

Om det är ett kammardrama som utspelas på scenen, så är det stor opera som hörs från orkesterdiket. Suggestivt, tätt, impressionistiskt, dramatiskt och vackert avlöser klangerna varandra under Esa-Pekka Salonens självklara ledning. Den osynliga kören smälter samman med orkestern, solisterna är magnifika, mezzon Patricia Bardon i titelrollen, sopranen Solveig Kringelborn som Refka, basen Stephen Millings Tsargo och tenoren Gordon Gietz Yonas har alla karakteristiska röster som balanserar mot varandra. Vissa scener är sublima: skräcken samsas med skönheten.

Det kollektiva arbetet bakom operan, samma trojka som i Saariahos första opera, L'Amour de loin, är också en försoningsappell på mikronivå. Saariaho, Maalouff och regissören Peter Sellars, dessutom med solister från fyra länder, rör sig ju mellan Skandinavien, USA och Libanon.

L"Amour de loin har redan haft fyra olika iscensättningar sedan urpremiären 2000. Adriana Mater bör locka åtskilliga operahus, Helsingfors ska sätta upp den 2008. Närmare än så lär väl knappast detta mästerverk komma Sverige.

Opera

Claes Wahlin ([email protected])