ÅSIKT

En Dido att dö för

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Foto: Foto: RUTH WALZ
KULTUR

■ ■ William Christie upphör inte att förvåna. Uppsättningen av Henry Purcells Dido och Aeneas, den första produktionen Les Arts Florissants har gjort speciellt för festspelen i Wien, är ett mästerstycke på alla upptänkliga vis. Att en timme barockopera kan bjuda sådan uppfinningsrik teater är en lärdom för varje operachef.

Först en nyskriven prolog, där den engelska skådespelerskan Fiona Shaw läser diktutdrag av Ted Hughes, T S Eliot och Yeats med sådan lekfull elegans att hon skapar en alldeles egen liten föreställning. Därtill Deborah Warners utsökta regi som från första takten förvandlar den nästan nakna scenen (scenografi av Cloe Obolensky, bemärkt i sina samarbeten med Peter Brook) till stor teater.

Didos klagan engagerar inte bara hennes hålldam Belinda ( Judith van Wanroij), utan varje körmedlem uttrycker på sitt individuella vis sitt engagemang i den prekära situation som förälskelsen i Aeneas ( Christopher Maltman) innebär. Den koncentrerade handlingen behandlas med sådan precision och nyansrikedom att solister och ensemble liksom kan vila i varje scen, även om denna inte är längre än några minuter.

■ ■Att sedan en skock barn står för dansinslagen, och en livs levande, synnerligen välregisserad skeppshund uppträder, medan några rätt skruvade häxor får eldsflammor att explodera och akrobater att virvla ner från Jupiters himmel strax innan seglen sätts av reslystna sjömän, ja, det är bara några exempel på hur elegant Warner återskapar Purcells Kartago på scenen.

Orkestern under Christie har knappast sin like, heller inte Malena Ernmans Dido, en av de bästa prestationer jag har sett henne göra.

Claes Wahlin ([email protected])

ARTIKELN HANDLAR OM

Musik