ÅSIKT

Wagner ut och in

CLAES WAHLIN om dvärgars och drakars sista tid

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Foto: Mats Bäcker
Lars Cleveman som Siegfried på Kungliga Operan.

Det börjar dra ihop sig för Wagners mytiska sagovärld. I Nibelungens rings andra dag, den tredje delen efter Rhenguldet och Valkyrian, tränger sig verkligheten på; det som samtida tyska tänkare föraktfullt kallade civilisation hotar att förtränga det högsta av mänskliga skapelser: kultur.

Wotan Vandraren får allt svårare att iscensätta sin världsordning. Siegfried, den orädde hjälten, måste ju agera utan farfars bistånd. Men Siegfried må ha många nyttiga egenskaper, dock så hör den blixtsnabba tankeförmågan inte dit. Och i Holms och Möllers uppsättning tycks kivet och grälet, snarare än illviljan hos nibelungarna Alberich och Mime, ställa sig i vägen för hoppet om en ny värld.

Följaktligen är animositeten mellan Mime och Siegfried fokuserad i första akten. Niklas Björling Rygerts lika ettrige som välsjungande Mime, iförd kläder med associationer till en senare tids offer för pogromer, är lika förskräckt som ärelysten, medan Lars Clevemans Siegfried börjat tröttna på sitt dysfunktionella familjeförhållande. Otålig och hetsig trivs han bäst i den natur som enligt Wagners tid stod nära kulturen och som i Bente Lykke Möllers vackra scenografi närmast är ut- och invänd.

Terje Stensvolds magnifike Wotan får behärska sig, både inför Mime och senare Siegfried, där hans frågor kan bli hur ledande som helst utan att kontrahenterna riktigt begriper. Under tiden har publiken att vänja sig vid den gradvisa förskjutning av fiktionsplan som iscensätts. I Rhenguldet och Valkyrian dominerade sagan, nu skiljs den vartefter från scenens verklighet.

Den suggestiva andra akten, i librettot en djup skog, är här framförd som ett slags pantomim i ett rum med lövklädda väggar. Vitklädda statister vippar blommor och utanför fönstren en silhuettklippt Fafner, draken, medan Lennart Forséns mäktiga stämma ljuder genom megafon i rummet. Skogsfågeln ( Marianne Hellgren Staykov) rör på läpparna och fladdrar med klänningsärmarna tills Siegfried bränner sig på drakblod och hon får röst.

Medan Wotan sedan i sista akten grälar med Erda, en strålande Anna Larsson, glider borgare förbi på väg till en balsal vars fest tyst projiceras ovanför. Utestängda från världen, publiken allt mindre intresserad av sagan, tycks Wotans projekt allt mer verklighetsfrämmande. Och när slutligen lågorna viker kring Brynhildes klippa av Siegfrieds hjältemod, visar sig en utbränd jord, industrilandskapet har isolerat sagovärlden och Holm fogar så en kritisk kommentar till Patrice Chéreaus berömda uppsättning i Bayreuth från 70-talet. En ensam H C Andersen-figur med doktorsväska har som siste man vakat vid sagans Brynhilde.

Ragnaröks slut kan så anas. Sagan, rent av konsten som sådan, torde vara föremålet för undergången. Allt som kan göras på vägen dit är att i en exakt personregi med största möjliga kraft besjunga förgängelsen, vilket också görs. Katarina Dalaymans Brynhilde är mäktig, tät och dramatisk. Lars Cleveman imponerar också, kanske har han inte den kraftigaste av tenorstämmor, men den är snygg och tät, ekonomisering av rösten är i detta kanske operalitteraturens mäktigaste parti nödvändig. Också Gregor Bühl bakom pulten börjar hitta rätt, en smula oengagerat ibland, men bättre än i de tidigare delarna.

Sammantaget handlar det ändock, återigen, om en uppsättning av hög klass: musikaliskt, sceniskt och som en pågående undersökning av operalitteraturens kanske mest märkvärdiga skapelse.

Opera

Claes Wahlin ([email protected])

ARTIKELN HANDLAR OM