Aftonbladet
Dagens namn: Stella, Estelle
STÖRST I SVERIGE - 3,5 MILJONER LÄSARE VARJE DAG
Startsidan / Kultur / Musik

Undergångsrock för Östersjön

Penderecki.   Penderecki.

    Det ska vara film i konsertsalarna nu för tiden. Helgens två konserter ackompanjerades båda av rörliga bilder som skildrade respektive elände, Janáceks opera Döda huset om livet i ett fångläger och Jonas Bohlins uruppförande av oratoriet Holocene om jordens undergång, med Majgull Axelssons text där Ikeavaruhus vittrat sönder och gallerior glasats in.



    Holocene är den geologiska period under vilken homo sapiens uppträder och i Lars Siltbergs film ser vi egenartade urtidsvarelser mot en geologisk fond av snö och is. Musiken är dock mer modern, någonstans mellan senromantik och rock är den omedelbart tillgänglig utan att vara förenklad, ofta suggestiv med täta klanger, framför allt i körpartierna. Soliststämman består huvudsakligen av recitativ, väl framförda av Malena Ernman, som om detta rekviem utan frälsning inte får vara för vackert.

    Esa-Pekka Salonen ledde Radiosymfonikerna inspirerat, vilket också gällde Döda huset, men då var det Finska radions symfoniorkesters oerhört täta och lödiga klang som gav liv åt denna historia efter Dostojevskijs roman. Den svartvita filmen föreföll närmast autentisk i sin långsamma tristess, medan Kristina Helins halvsceniska regi lät solister och kör klä sig i för historien passande slitna persedlar; dock inga nätundertröjor, även om fångarna fick bada bastu och klunka klara vätskor ur flaskor. En trots operans ämne lätt och delvis ironisk iscensättning som borde få efterföljare.

Döda huset blev Janáceks sista opera, en svart historia för enbart manliga röster (ja, en prostituerad sopran har några takter) där framför allt tenorerna Petri Bäckström (diverse fångar) och Robert Künzli (Luka) stod för extra glöd.



    Svarta måste man nog även kalla Krzystof Pendereckis sena verk Agnus Dei (ur hans rekviem) respektive 2:a violinkonserten, vilka kompositören själv dirigerade i måndags. I den senare hörs den polska historien (andra världskriget, sovjetstyret) som en fond av sorg ur vilken Jakub Haufas vackra solostämma söker sig upp mot ljuset. Det är en allvarlig musik, kanske aningen för allvarlig under kompositörens egen ledning.

Sinfonia Varsovias samspelta energi fick ett annat slags utlopp i Sjostakovitjs 6:e symfoni från 1939, där de två sista raska satserna förmodas vara en musikalisk satir över Stalin; man hör hur den förväntade estetiken liksom spelar sönder sig själv. Elände, död och undergång således, dessvärre teman fullt i led med festivalens miljötema.

Claes Wahlin
SENASTE NYTT

Kultur

Visa fler
Om Aftonbladet