ÅSIKT

En avklädd Thåström

Göran Greider läser en lång intervju med Thåström och får reda på intressanta saker

Thåström har blivit jordad. Texterna är rakare och rösten intim på ett nytt sätt. Foto: Foto: THOMAS JOHANSSON
KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Dan Andersson, en frände från litteraturhistorien.

Texterna har blivit rakare och mer jordade, heter det i Georg Cederskogs långa intervju med Joakim Thåström. Den följer med i konvolutet till hans nya samlingsplatta Be-Bop-A-Lula Hela Jävla Dan med sånger valda från de senaste tjugo åren. Förr i tiden skrek jag med i Ebba Gröns låtar, numera måste jag plocka fram läsglasögonen för att närma mig denne medelålders rockpoet, så små är bokstäverna i texthäftet. Men jordade är ett bra ord: Thåströms två senaste plattor innebär ett förvandlingsnummer; legenden klär av sig och blir sig själv, bara en jävla lodare från Högdalen, som han uttrycker det. Sångrösten är nära, den är intim på ett nytt sätt och som lyssnare blir man sittande med blicken i fjärran, på t-banan, på bussen, i rum där tiden stillnar.

Några av hans tonårsfans tycker att Thåström är så ledsen numera. Men han är ju som sagt bara jordad. I skrattsalvornas och pratprogrammens tid blir det raka och enkla något ledset!

På senare år har han hittat en frände långt ner i litteraturhistorien: Dan Andersson. På förra plattan gjorde han en självsvåldlig tolkning av Den druckne matrosens sång. Dikten, en miniatyropera, finns i Dan Anderssons samling Svarta ballader. Svarta Ballader? Det kunde vara namnet på en Thåströmplatta. Var upptäckte Thåström Andersson? I USA, i baksätet på en van när Imperiet 1986 var ute på en spelning. Han låg där, på väg till Las Vegas, läste de samlade dikterna och blev otroligt tagen.

På den nya samlingsplattan finns den mörka balladen Om Black Jim med, där döden hämtar finnmarksskalden på ett hotellrum i Klara 1920. Några banjoknäpp öppnar rymder. När jag varit ute och hållit föredrag om Dan Andersson har det börjat dyka upp unga män med gitarrer som vill dra den låten. Den är på väg in i Mytologien.

I intervjun får man reda på intressanta saker. Han behöver ett par rader text för att komma igång musikaliskt: Jag måste ha ett par fraser för att känna att det är på väg till någonting. Man ser framför sig hur han stirrade på de första raderna i Den druckne matrosens sång och uppfattade hela storyn.

Thåström är poet, helt enkelt. Av en slump råkade två andra jordade poeter falla på CD-häftet: Harold Pinters Frihetens språk och Ragnar Thoursies Sånger från Äldreomsorgen dråsade i lördags eftermiddag ner på Thåström! Pinter, Thoursie, Thåström: Fan, fan, fan vad bra.

Göran Greider