ÅSIKT

Det är skillnad på orkestrarna

Claes Wahlin om avgörande
subtiliteter i musikens värld

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Foto: AP
Mariss Jansons, dirigent.

Skillnaden mellan en riktigt bra orkester, som Kungliga filharmonikerna, och en utsökt orkester, som gästande Royal concertgebouw från Nederländerna, kan vara svår att fånga i ord, men omöjlig att missta sig på i konsertsalen. De riktigt bra orkestrarna har också sin egen speciella klang, berömd är det som brukar kallas wienerklangen, ett sound som utvecklats i staden Wien genom generationer av orkestermusiker. Kungliga hovkapellet är känt för sin mjuka klang, medan Concertbegouws skulle kunna beskrivas som bred, rent av stor och mättad.

I går på Stockholms konserthus dirigerades Brahms andra pianokonsert av Mariss Jansons exakt och konturskarpt, med ett virtuost pianospel av Leif Ove Andsnes. Sista satsens lätthet präglades av en allvarsam, men befriande lekfullhet. Men det är efter paus som konserten lyfter. Förspelet och kärleksdöden från Wagners Tristan och Isolde reser sig stadigt från podiet, sväller ut över salen och når närmast kosmiska dimensioner. Klangen är samlad med en täthet som tycks befriad från tyngdlagen. Inte nog med det. Därefter en svit från Richard Strauss Rosenkavaljeren; ouvertyren, överlämnandet av rosen och tredje aktens final där komiken växlar med det sublima, framförs med imponerande, bitvis exploderande kraft. Och som för att visa orkesterns skicklighet, låter Jansons den tassa mjukt fram i extranumret, Sibelius Valse triste, där minsta pianissimo fyller ut rummet. Det är sådana subtiliteter som skiljer en riktigt bra orkester från en utsökt.

Claes Wahlin

ARTIKELN HANDLAR OM