ÅSIKT

Värk för svensk musik

Statens musikverk får hård kritik redan innan det sett dagens ljus

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Foto: SCANPIX
Kulturminister Lena Adelsohn-Liljeroth (M): "Det är viktigt att följa utredaren Eric Sjöströms förslag".

sta år ser en ny myndighet dagens ljus: Statens musikverk. Rikskonserter skrotas och Statens musiksamlingar ombildas och tar över, varpå en Musikplattform inrättas som underavdelning inom den nya myndigheten.

” 2011 är ett förlorat år”, stönar musikens vapendragare.

I sista stund har förberedelsearbetet bromsats upp. Massiv kritik riktas från fria musiker och organisationer, Statens kulturråd och Konstnärsnämnden. Och samtidigt som Statens musiksamlingar känner behov av att förtydliga instruktionerna, kommer ett pressmeddelande från Regeringskansliet (9 december) om att starten är flyttad till 1 maj 2011.

I sitt anförande säger Lena Adelsohn-Liljeroth: ”Det är viktigt att följa utredaren Eric Sjöströms förslag”. Men Statens musiksamlingars vd Kent Wiberg tvekar och lät tidigare under hösten göra en egen enkät.

Krångligt? Vad handlar kritiken om? Uppbyggnaden av det nya Musikverket kan beskrivas som ett förvandlingsnummer i flera led. Dels ska Statens musiksamlingars uppdrag att främja musikarvet bestå (kostnad: 60 miljoner per år), dels ska Musikverket via sin underavdelning Musikplattformen underlätta för musikalisk förnyelse (kostnad: 25 miljoner per år). Plattformen utrustas med en jury som har att fördela stöd till något så fluffigt som samverkansprojekt. Där de projekt som går vidare i sin tur styrs av anställda koordinatörer. Plattformen kommer alltså inte att producera turnéer. Skivförlaget Caprice upphör med nyutgivning och inriktas i stället på katalogisering.

Sämst mår Elektronmusikstudion EMS:s studiochef Mats Lindström av omställningen (EMS flyttas över till Musikverket). Lindström kan, med rätta, inte förstå hur en ”museal organisationsform” har kompetens att styra en elektronmusikstudio i framkant.

Kritiken mot det förväntade Musikverket kan sammanfattas i fem punkter.

1 Eftersom projekten för samverkan inriktas på institutioner och organisationer undrar många fria musiker och tonsättare över deras roll. Blir det fritt fram nu för ytterligare ”hobbyfiering” av musiken? Fri i betydelsen ideell och gratis?

2 Många menar att Musikverket inte får bli ännu en instans för bidrag till löpande verksamheter. Viss del av de 25 miljonerna bör stimulera musik som är institutionellt och kommersiellt obunden. Projekt måste även få misslyckas. I en gemensam skrivelse ger ett antal företrädare ( Martin Martinsson, Lars Farago m fl) sin syn på saken: ”Musikverk för samverkan – inte enbart bidrag” (daterad 9 december)

3Känslan av styrning och myndighetsutövning är stark. I facebookgruppen Statens Musikverk, Vad händer? är diskussionen om klåfingrigt kontrollerande av musikens framtida rättigheter, skyldigheter och förmåner ett återkommande inslag.

4Vad händer nu med det turnérande musiklivet á la Rikskonserter?

5Är det realistiskt att tvångsförena kulturarv med nyskapande? Vad händer när arkivarien plötsligt ska improvisera och arbeta för levande musik?

Eller: kanske är det inte konstigare än vad utredaren Eric Sjöström gång på gång har upprepat, ”Det handlar om oförmågan att prioritera!”.

I ett öppet brev till Lena Adelsohn-Liljeroth ventilerar tonsättaren och poeten Fredrik Hagstedt sin oro över ”nedmonteringen” och stödet till den fria konsten. ”Orkestrar, operahus och många av regionmusikorganisationerna för inte utvecklingen framåt.””Institutionerna kan inte fylla det fria musiklivets funktion.” Hagstedts oro är befogad. Vad händer med den smala musiken som inte går till eftervärlden som några highlights – som EU:s kulturpolitik så gärna eftersträvar?

Frågan är på vems eller vilkas villkor den (stads)understödda musiken ska finnas i framtiden. Tveksamt om en damorkester från Dominica någonsin kommer att spela rumbor i Åmots folkets park igen. Eller Georgiska stråkkvartetten spela Dimitrij Sjostakovitj i Sågmyra kapell mitt i smällkalla vintern. Just dessa spelningar tillhör mina största musikupplevelser någonsin. Musiken, platsen, publiken, kulturkrocken. Dessa unika möten sammanfattar något av Rikskonserters uppdrag när det fungerade som bäst.

Men mest av allt kan jag inte begripa det ålderdomliga i att inrätta ännu en myndighet. Vem behöver ett musikens Vägverk eller Jordbruksverk som till största del sysslar med sakförhållanden snarare än konst?

Mikael Strömberg

ARTIKELN HANDLAR OM