ÅSIKT

Cirkus, apa och spermier

Satir över borgeligheten av Sjostakovitj

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Orango inledde Östersjöfestivalen storstilat.Foto
KULTUR

ÖSTERSJÖFESTIVALEN När revolutionen nu förpassat den gamla ryska tiden till tristessens sophög, vill folket likväl ha skådespel. Ett danssolo tråkar ut ­folket. Lite roligare är det med dansande matroser. Men tråkigt är det, för folket vill se Orango, den människoapa som är resultatet av att apspermier befruktat en kvinna (osäkert hur) och som både vet att snyta sig och spela piano. Men så får han syn på en rödhårig kvinna och löper amok.

Om man korsar denna osanno­lika historia (som lär vara byggd på ett faktiskt experiment) med Stalins 30-tal, så blir resultatet inte en människoapa, utan ­Dmitrij Sjostakovitj. 1932 skrev han ett pianopartitur och noter för solister till operan Orango, men på grund av censur färdigställdes blott prologen. För tio år sedan återfanns materialet som orkestrerades av Gerard Mc­Burney och för ett par år sedan var det världspremiär i Los Angeles med Esa-Pekka Salonen som dirigent och Peter Sellars som regissör.

Prologen är en satir över den nya borgerligheten, i Berwald­hallen visas videoprojektioner av ryska arkivbilder från tiden. När Sellars gjorde den använde han sig av bilder från samtida uppror och demonstrationer, förmod­ligen ett starkare uttryck än ­Louis Prices videokompositioner, även om de leder associationerna till den ryska absurdismen.

Men med elva synnerligen ­inlevelsefulla solister från Marinskijteatern, Finska Radions ­symfoniorkester samt Mikaeli och Gustaf Sjökvists kammar­körer under Esa-Pekka Salonen så är denna halvtimmeslånga prolog rena ­cirkusfyrverkeriet. Ett rasande tempo i jazzrytmer bygger upp till något som aldrig avslutades. Plötsligt är det, ­tyvärr, slut.

Sjostakovitjs musik berättar alltid något. Men det är inte det slags berättande som lyssnaren tillåts identifiera sig med, utan en historia där vi är fixerade i rollen som åhörare. I hans fjärde symfoni, som följde efter pausen, hörs som så ofta hans kritik av sovjettiden; det festliga alltid lite för festligt, ett stråk av sorg ­löper under den mest glada ­melodislinga. Symfonin berättar om ett vemod, som kanske blir starkare av att vi blir handlingsförlamade åhörare.

Hur som helst, Finska radiosymfonikerna spelade utsökt under ­Salonen, en storartad ­inledning på årets Östersjöfestival.

ARTIKELN HANDLAR OM

Musik