ÅSIKT

Mozart som provokatör

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Det är knappast någon tillfällighet att några av de främsta operahusens inledande hyllningar till jubilaren Mozart vilar på svenska operaröster. I Sverige har man knappast märkt av något jubileum ännu, medan både Paris och London ser till att sätta avtryck så tidigt som möjligt.

I Paris satsar man på konfrontation. Peter Mattei har sjungit titelrollen i Don Giovanni i Michael Hanekes (regissören bakom filmerna Pianolärarinnan och Dolt hot) kontroversiella uppsättning förlagd till La Défenses kontorshus i glas.

Om några veckor sjunger han i Figaros bröllop på samma opera, då i Christoph Marthalers, förmodligen inte mindre kontroversiella regi. Den mötte i alla fall starka burop för denna uppsättning i Salzburg för några år sedan.

? Mozart som elegantast

I London, där Royal Opera House är mer känt för sin musikaliska kvalitet än för sin sceniska säkerhet, debuterade nyligen Miah Persson som Susannah i David McVicars uppsättning av Figaros bröllop. Det är en på alla sätt lyckosam produktion, en av de mest genommusikaliska operauppsättningar jag har sett. Handlingen har flyttats fram till den något lugnare revolutionen kring 1830 och här tycks musiken inte bara få uttryck genom orkesterdike och stämband, det skuttas, dansas och stojas som vore koreografin inritad i notbilden. Elegansen och humorn är påtaglig, likväl tangerar komedin långa stunder tragedin genom McVicars noggranna uppmärksamhet av spelet mellan personerna.

Och som de sjunger. Miah Persson är här rent av den främsta bland likar, som glänser i kapp med Dorothea Röschmanns Grevinna, Erwin Schrotts Figaro eller Rinat Shahams Cherubino. Och Mozart-året har knappt börjat.

Claes Wahlin ([email protected])