ÅSIKT

En Verdi som tar andan ur publiken

Värt att vallfärda till Göteborg för att höra Malin Byström i ”Simon Boccanegra”

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Malin Byström (till höger) är sensationellt bra i ”Simon Boccanegra”. Här med tenoren Arturo Chacun-Cruz.
KULTUR

Simon Boccanegra är inte någon av Giuseppe Verdis mer folkkära operor. Den har bara bitvis samma elementära melodiska slagkraft som Rigoletto eller Trubaduren, och det finns också ett par dramatiska hakar: En lång prolog utspelar sig 25 år före den egentliga handlingen, som dessutom har en del knepiga inslag. Men Verdi pejlar djupt, och titelrollen – en doge i Genua på 1300-talet – är en av Verdis mest komplexa scengestalter. Musiken är i sin reflexiva särart svindlande skön.

I Claes Guths uppsättning med premiär i Göteborg i lördags, men ursprung i Hamburg 2006, ser vi när ridån går upp den just avlidne Simon. Musiken börjar, han reser sig, och ur dödens perspektiv återupplever han avgörande scener ur sitt liv. Ibland representeras Simon av en dubbelgångare men ofta glider han själv in i sitt forna liv, medan dubbelgångaren går ut. Det låter kanske överarbetat, men fungerar förvånansvärt väl. Guth är en skicklig personinstruktör som har total kontroll över att spänningen inte slappnar mellan gestalterna på scenen.

Christian Schmidts scenbilder är svalt sparsmakade, kläderna är sobert enkla och inte pekoralistiskt pompösa som de oftast är i historieromantiserande uppsättningar.

Titelrollen kräver stor scenisk pondus och auktoritet. På senare år har Plácido Domingo gjort den till sin trots att han har fel röst – detta är en ganska djup barytonroll. Stefano Antonucci har rätt röst, men är inte helt obesvärad i det lägre registret. Hans sångstil är idiomatiskt italiensk med vackra legaton, men han saknar den optimala tyngden för denna speciella roll.

Helt sensationellt bra är Malin Byström som Amelia, Simons dotter som varit försvunnen sedan späda år men mirakulöst nog plötsligt dyker upp och dessutom visar sig vara sin ovetande morfars fosterdotter. Malin Byströms röst tar andan ur lyssnaren och har fenomenal bärkraft, styrka och fyllig skönhet i klangen.

Det är värt att vallfärda till Göteborg för att höra Malin Byström – sådana röster ska upplevas med operascenens rymd omkring sig och inte digitalt.

Anders Lorentzson som Fiesco, ­Simons fiende (och likaledes hans dotters morfar) liksom Mats Persson som skurken Paolo är briljanta båda, medan Arturo Chacun-Cruz som Gabriele Adorno har en lite irriterande gapig tenor. Giancarlo Andretta får musikerna fint med sig i ett vackert utmejslat orkesterspel.

ARTIKELN HANDLAR OM