ÅSIKT

Nina Stemme gör besöket värt

Kan sångerskan över huvud taget bli bättre?

Turandot spelas av Nina Stemme (t v) och Liù av Meeta Raval. Foto: Markus Gårder
KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Naturligtvis är det Nina Stemme som är anledningen att ta sig till Dalhalla för att se Turandot.

Lars Cleveman gör en god Calaf, om än inte helt utan ­ansträngning, liksom Johan Schinkler har den rätta råheten i rösten som Timur. Ping, Pang och Pong - Fredrik Zetterström, Göran Elisasson respektive Niklas Björling Rygert ger också rollerna liv och kraft, vilket inte är en alldeles lätt uppgift. ­Meeta Raval, som här debuter på en svensk operascen, ger Liù en vacker stämma, kanske något osäker på höjden, men hennes pianissimon är för­tjusande.

Men så beträder Nina Stemmes Turandot scenen. Halva operan har gått och här ska sopranen inleda med en av de tyngsta ariorna i operalitteraturen, ”In questa reggia”. Och då befinner vi oss plötsligt på en helt annan nivå. Kraftfull, karaktärsfylld och med en säkerhet som skulle blåsa bort hennes medagerande på en mindre scen. För varje framträdande har rösten växt. Jag undrar emellanåt hur mycket bättre hon kan bli.

Orkestern, Dalasinfoniettan tillsammans med Gävle Symfoni­orkester, klingar fint ­under Tobias Ringborgs ledning, och då har de trots allt naturen att kämpa mot, plötsliga vindar som ställer till det. (Ställer till det gör också de i publiken som stör med sina mobiler och fotoblixtar, gärna mitt i en aria.)

Uppsättningen är regisserad av scenograf Bengt Gomér, till­sammans med Visual Reliefs projektioner. ­Asiatiskt inspirerade dräkter, tre sumo­brottare (av oklar ­anledning) och med en pregnant färgskala i rött, vitt och svart. Före­ställningen drivs mer av bilder än av ­någon egentlig regi. Låt ­vara att den stora scenen och publikavståndet knappast ­tillåter några subtiliteter. ­Videoprojektioner på kalkbrottets väggar och några otydliga mönster i fonden må vara ­visuellt suggestiva, men vad de tillför operan är en ­gåta svårare att besvara än de som Turandot ställer till Calaf.

Likaså är de höga, genomskinliga pelare som reser sig vid ena scenkanten intressanta som objekt, men de tycks befinna sig i en värld som har föga med operan att göra. ­Däremot är operans avslutning intressant. Puccini dog ju innan han hann skriva klart ­Turandot och oftast framförs den med Franco ­Alfanos rätt matta slut. För ­andra gången i Sverige framför man operan med Luciano Berios slut, som framfördes första gången 2002 (och på Norrlands­operan 2005). Berio komponerade en betydligt mer ­suggestiv final. Den, till­sammans med Stemme, gör ­denna produktion värd besöket.

FAKTA

Opera

Turandot

av Puccini

Regi & scenografi: Bengt Gomér

I rollerna: Nina Stemme, Lars Cleveman, Meeta Ravel, Fredrik Zetterström, Göran Eliasson, m fl

Dirigent: Tobias Ringborg

Dalasinfoniettan & Gävle Symfoni­orkester

Scen: Dalhalla Opera

Speltid: 2 tim 50 min

ARTIKELN HANDLAR OM