ÅSIKT

Två kärlekshistorier i lättviktig kombination

Gamla guldkorn väcks till liv på Vadstena-akademien

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Saara Rauvola som Nina, i uppsättningen med samma namn. Foto: Markus Gårder
KULTUR

Till årets uppsättningVadstena slott hade Vadstena-akademien hittat två enaktare från neapolitanskt 1780-tal med påfallande likheter i tematiken. I Giovanni Paisiellos Nina blir en ung flicka milt vansinnig, då hon tror sin älskade död men piggnar till, när han åter uppenbarar sig. I Pietro Morandis Comala blir en annan ung flicka lika milt vansinnig av samma skäl men dör av sinnesrörelse, när den älskade kommer tillbaka. Ett par primitiva embryon till de mer storslagna utbrotten av galenskap hos en Lucia, en Linda eller en Elvira under bel canto-epoken ett halvsekel senare.

Man kan förstå lockelsen att sammanställa de här två verken, men samtidigt handlar det om musikdramatiskt ganska lättviktigt stoff. Paisiello var ett stort namn på sin tid, och Nina räknas som ett av hans främsta verk, vilket säger en del om de andra över hundra operor han skrev. Librettot verkar snabbt hopvispat, och till de talade dialogerna hade man funnit en svensk översättning från 1792 av den legendariske teatermannen Carl Stenborg. Den framstår idag som bedagad och stolpig, en hopplös uppgift för unga operasångare att hantera. Allt sjunget material framförs dock på italienska. Den största behållningen av Nina är utan tvekan Saara Rauvala, som sjunger Ninas parti alldeles strålande vackert med daggfriskt fräsch och över hela registret smidig sopran.

Den obskyre Pietro Morandis Comala, som troligen inte spelats sedan 1780, är litet intressantare. Librettot är författat av Glucks kompanjon som operareformator, Calzabigi, och här finns ingen talad dialog utan ett jämnt musikdramatiskt flöde som hos Gluck, och musiken har ett visst sturm und drang-driv.

Handlingen är ändå för torftig för att ge dramatiskt lyft. Men miljön är pittoreskt skotsk, ett utslag av tidens ­Ossian-svärmeri (den så olyckligt återuppståndne älskaren heter på ossiansk italienska Fingallo). Det har regissören Deda Cristina Colonna skapat en hel del poänger av med en harpspelande bard, Margherita Burattini, på scenen och med mångskiftande och snygga skotska fantasikostymer (Ann-Margret Fyregård) på alla sångare. Även här helgjutna sopraninsatser av Hanna Fritzson, Elisabet Einarsdottir och Sigrid Vetleseter Bøe. En tjugotvåhövdad orkester på tidstrogna instrument instuderad av Mark Tatlow står för klangläckert bistånd.

ARTIKELN HANDLAR OM

Vadstena

Opera