Snille för det man är galen

Claes Wahlin ser ”Ritter, Dene, Voss” på Dramaten

Foto: Bengt Wanselius
Irene Lindh i ”Ritter, Dene, Voss”.
TEATER

TEATER. Den något kryptiska titeln på Thomas Bernhards pjäs kommer sig av att den skrevs för tre berömda skådespelare, Ilse Ritter, Kirsten Dene och Gert Voss. En domesticerande översättning skulle ha kunna lyda Ekblad, Lindh, Göthe. För visst är det tre skickliga skådespelare som står på Lejonkulans lilla scen i ett troget återgivet jugendrum, även om det förblir ovisst om Bernhard hade hyllat eller spottat på deras insatser.

Brodern Ludwig har tagits hem från sjukhuset av storasyster Ritter, något som inte helt gillas av lillasyster Dene. Men nu är det som det är, och den smått galne filosofen må vara älskad av sina systrar, men hans beteende, som mest består av Bernhards typiska verbala utfall mot samhälleliga företeelser i allmänhet och den borgerliga familjen i synnerhet, frestar på.

Vi möter tre egocentriker. Systrarna, ett slags lyxskådespelerskor som bara behöver uppträda när de har lust, ekonomiskt oberoende som de är, beklagar sig över sina förlorade liv, sig själva och varandra. När Ludwig väl gör entré till den iordningställda middagen är det i Staffan Göthes konturskarpa gestalt. Han balanserar så precist att det blir osäkert om han verkligen är galen. Här finns utbrott, som det mot syltmunkarna, och ett sanningssägande som svär mot allt vad borgerlig etikett heter.

Han kan lika gärna ses som en helt fri människa, en som kastat av sig konvenansens bojor och säger precis vad han känner och tänker. Förljugenheten i efterkrigstidens Österrike var Bernhards stående måltavla och att komponera Ludwig efter Wittgenstein och dennes broder Paul, som var lika berömd i Wien som Ludwig, låter logiken och det excentriska bilda ett dubbelperspektiv. Ludwig äger kanske snille just för att han är galen.

Stina Ekblad, som gör Ritter, låter hennes längtan kämpa mot frustrationen. Man kan nästan höra när hon lämnar scenen för de bakre köksregionerna och brister i behärskad gråt. Irene Lindh som den mer avvaktande Dene låter sig hellre roas än upp-röras. Också hos henne berättar kroppen lika mycket som orden vad som rör sig inom henne.

Gunnel Lindbloms regi lämnar gott med utrymme åt skådespelarna, men lägger väl valda accenter till spelet; en gest eller en rörelse som förtydligar -utan att skriva publiken på näsan.

FAKTA

TEATER

Ritter, Dene, Voss – en pjäs om syskonkärlek

av Thomas Bernhard

Övers. Gunnel Lindblom

Regi: Gunnel Lindblom

Scenografi: Jan Lundberg

I rollerna: Irene Lindh, Stina Ekblad, Staffan Göthe

Scen: Dramaten, Lejonkulan

Speltid: 2 tim 20 min