Vykort från nazismen

TEATER

Stillsamt effektivt om livet i Warszawaghettot

Foto: Simon Olsson och Leo Boonstra i Teater Tillsammans.

Redan bums påpekas det i kör att ingen kommer hävda att de är dessa barn och ungdomar som försökte leva och som dog i nazismens läger och getton. Eftersom de spelande saknar svälthunger, löss, feberyra, oförmåga att le och verklig apati. Men det går att påminna om dem, menar Teater Tillsammans skådespelare, här mellan fjorton och trettioett år.

Och det är klokt och användbart tänkt att berätta i små kolsvarta nedrafsade vykort från historien. Ett par hastiga rader bara, i åminnelse av barnet som mitt under matchen slukade den sista potatis det gick att spela fotboll med i Warszawagettot. Mitt i matchen.

Av SS-gallraren som gäspade samtidigt som han pekade höger åt en elvaåring. Av de hundratals barn som en dag lovades en utflykt, kammade sig, klev upp på ett lastbilsflak och aldrig sågs till igen. Och av de pubertetsungar som ålade sig genom kloakgallret och snodde konserver till de instängda, berättade godnattsagor för varandra så det gick att stjäla den sovandes sista brödbit för att skjuta upp lunchen av jord lite till. Jord täcker förresten hela Tribunalens scengolv, en scenografi som inte behöver mycket till hjälp.

Men för att återkomma till vykortet, ungefär som ett sådant är alltså de korta sakliga scenerna ritade. Ett par enkelt och lugnt uppställda replikskiften bara, om så ointagliga upplevelser att det kräver ett omänskligt hårt dramatiskt arbete att ge sig på att gestalta dem, härma själva smärtan. Att i stället som Julia Beil låta kollektivet bli små par och grupper som drar upp ett par streck och sen låta resten skriva sig i längre meningar med grova bilder i betraktarens huvud, det är verkligen stillsamt effektivt. Inte behöver man försvara sig, inte behöver man vara lojal mot eller oroa sig för en skådespelarkropp som ska försöka svettas fram en sådan på gränsen till surrealistiskt uppskruvad barndomsförlust helt själv.

Däremot att läsa om sin Primo Levi, lägga det till pjästexten, harkla sig och såhär fråga: Kommer ni ihåg de här ungarnas liv?

Det kan göras.

TEATER Men en fjäril har jag inte sett här

av Lilly Axters

Regi och scenografi: Julia Beil

Speltid: 1 tim 20 min

I rollerna: Amanda Almerén Persson, Marianne Berg, Maja Christenson, ­Sabina Heitmann, Anna Pajak, m fl

Scen: Teater Tillsammans på Teater Tribunalen