Med full musikalfart

Amelie Björck ser en Parkteaterpremiär med vattenkammad sensmoral

Foto: Markus Gårder
Albin Flinkas och Jessica Heribertsson i ”Stoppa världen - jag vill kliva av” på Parkteatern
TEATER

Det finns en stor musikalälskande publik i Sverige. I kombination med faktorerna gratis, tropisk kväll och sommartradition blir Parkteaterns öppningsnummer i Vitabergsparken en riktig publikmagnet. Vi är väl ett par tusen (den fullsatta läktaren rymmer enligt uppgift 3600 personer) som ser den gamla West End- och Broadwaysuccén Stoppa världen – jag vill stiga av (1961) återuppstå.


Andreas Landegrens orkester grundar fint med typiska musikaltoner kryddade med funk, jazz, gospel och rysk folklore – nästan varje nummer avslutas i halvextas som om det var det sista. De sex aktörerna vet att fysiskt formera sig och kombinera sina läckra röster (Anna Sise! Cilla Silvia!) för att en proffsig och inte sällan akrobatisk lekfullhet ska uppstå. Trots att själva scenkonstruktionen exakt liknar den hastigt uppfällbara byggsats den är, blir amfiteatern med sin utblick bortåt Sickla grandios i det gula kvällsljuset. Det hela är välgjort, lättsamt och över på drygt en timme.


Slutsången ”What kind of fool am I?” som Sammy Davis jr fick en hit med i en återuppsättning 1978 säger rätt mycket om dramat: en dumboms liv har passerat revy. Antihjälten är Lilleman som trots slackermentalitet och streberfasoner lyckas få såväl fru och en hoper barn som ett antal älskarinnor, därtill toppjobb som chef och ledare för partiet Opportunisterna. Albin Finkas verkar ha det härligare i denna roll än när han spelade fattig potatis-revoltör i 12-gradigt regn vid Parkteaterns spelstart för precis ett år sedan. Först på ålderns höst inser Lilleman att han levt fel. Det lilla livet i kärnfamiljens hägn var essensen. Vattenkammad sensmoral, cute indeed.

Storyn är så rudimentär att den lätt kan anpassas till lokala och tidsrätta klichéer. 2018 är det it-branschen som är Lillemans språngbräda, med drömmen om en ”stoppa-världen-app”, och det blir Östermalms-raljeri och mumbo-jumbo-politisk satir för halva slanten. Resten är skoj med nationella stereotyper.


Lillemans kvinnor gestaltas alla av Jessica Heribertsson som är lika cool som dominant Putin-donna som amerikansk dokustjärna. Med sorglösa moves tar hon farväl av Lilleman när han styr kosan hem till fruga och barn. En tillfällig motspelare, kanske tillbaka nästa säsong.

Hans Marklunds uppsättning är tonsäkrare i humorn än
i finalens känsligare register. Det slags förhöjda melankoli som kan få musikalhjärtan att svälla infinner sig inte riktigt, trots sommarkvällens andlöst djupa uppmaning: carpe diem.

*Uppdaterad: I en tidigare version av artikeln nämndes en felaktig publiksiffra

ARTIKELN HANDLAR OM

Teater

Musikal