Gardell alltför mycket i solen

Foto: Jan Mybrand, Bengt Järnblad och Nina Gunke i ”Människor i solen”.
TEATER

Den svenska sommarteatern tycks förtvivlat jaga efter pjäser som utspelar sig runt midsommar. Shakespeares En midsommarnattsdröm är en given gengångare på repertoaren. Fröken Julie som utspelar sig på självaste midsommarnatten gör sig bäst på inomhusscenerna. Nu har Parkteatern hittat en potentiell uppstickare i Jonas Gardells Människor i solen från 1997, som även den utspelar sig på självaste midsommaraftonen.

Två rejält vedervärdiga par med en liten son i släptåg hyr stugor bredvid varandra. Bengt Järnblads dryga Stig hackar ideligen på sin Ingrid, Nina Gunke, som hukar sig och ber om ursäkt för att hon alls finns till. Jan Mybrands Svante ägnar mer intresse åt sexskämt än åt sonen Simon. Anna Maria Käll som hustrun Siv är en mästare på dubbla budskap och dessutom en glänsande komedienn!

Under kvällen och natten lär de fyra känna varandras osympatiska sidor. Men Människor i solen är inte bara salongskomedi utan även religiös melodram. Vid sidolinjen bidar Dödens budbärare sin tid. Hon spelas av en bibelsprängd Lena Strömdahl och vem hon till slut väljer att hämta hem från denna jämmerdal ska inte avslöjas här. Men slutet bottnar inte riktigt i den berättelse vi har fått se på scenen. Viktiga tema berörs bara ytligt här, de gestaltas inte.

Att reproducera de hotfulla tecknen på undergång och död som skrämmer rollfigurerna är inte lätt när solen strålar och måsarna glider lojt över Vitabergsparken. Hellre än att skapa en suggestiv atmosfär låter regissören Stina Oskarson rollerna få blomma ut i musikaliska mellanstick. Det är sympatiskt nog. Men den komik som finns i texten kräver en fond av svärta. Utan den blir föreställningen habil, men tom underhållning.

Teater

MÄNNISKOR I SOLEN

Tove Ellefsen Lysander