Sjungande byråkrater

Av: Mikaela Blomqvist

Publicerad:

Mikaela Blomqvist ser musikal på en Folkteater som finner sin själ

Malin Cederbladh och Pablo Leiva Wenger i ”Folkbokförarna”.
Foto: MATS BÄCKER
Malin Cederbladh och Pablo Leiva Wenger i ”Folkbokförarna”.

Skattemyndigheten är väl en plats så god som någon för att ställa frågor om identitet och ursprung. Om några egentliga svar står att finna är dock tveksamt, varken i de verkliga siffrorna eller i Alejandro Leiva Wengers och Frida Röhls nya samarbete, elektromusikalen Folkbokförarna som utspelar sig i folkbokföringens kontorslandskap. Dit kommer föräldralösa Sara (Evin Ahmad) för att arbeta och samtidigt söka information om sin mor. Med sång och dans skolas hon snabbt in i regelverket och det dagliga livet på kontoret av en skådespelar­ensemble som under Röhls regi är samspelt in i minsta rörelse.

Humorn ligger huvudsakligen i just framförandet och inte i replikerna: Malin Cederbladhs Hilda släpar sig likt Skatteverkets egen Sisyfos slutkörd över golvet mot vattenautomaten men än värre mår hon när hon riskerar att få sparken. Kanske är det inte bara arbetet, utan livet i stort som är meningslöst? Motvilligt anställd är även Milo (Kardo Razzazi), kontorets slacker som hellre diskuterar posthumanism än registrerar adressändringar, och som står för föreställningens starkaste sång- och dansnummer i konkurens med Pablo Leiva Wengers rap.

Genom pjäsen löper också en fin, trevande kärlekshistoria och två mysterier gömda i själva folkbokföringsregistret: vem är mannen med vilken Saras mor ansökt om hindersprövning strax innan hon dog och vem på kontoret har olovandes gett personnummer till tio papperslösa? Byråkratin visar sig inte bara lämna utrymme åt fel och misstag, utan också åt ­civil olydnad.

Leiva Wenger berör dock bara frågan om papperslösa kort och låter i stället diskrepansen mellan folkbokföringsregistret och verkligheten ta gestalt i form av Bodil (Elisabeth Göransson) som blivit felaktigt dödförklarad.

Carina Perssons scenografi, där ljus och speglar skapar plötslig dramatik i det torra kontorslandskapet får tillsammans med Amina Hocines musik musikalformen att kännas oväntat modern. Folkbokförarna är en charmig väv av små absurda historier och sångnummer som snyggt och finurligt vävts ihop till en helhet. Och så var det det där med identitet: under Frida Röhls konstnärliga ledning verkar Folkteatern efter några splittrade år äntligen ha hittat tillbaka till sin.

Publicerad:

Teater

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturredaktion guide till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.

ÄMNEN I ARTIKELN