Idealen mot majoriteten på Malmö stadsteater

TEATER

Stuns och tajming i Ibsens ”Folkets fiende”

Foto: Emil Almén och Fredrik Gunnarson.

Som något mellan sitcom och ­agitationsdrama utspelar sig Folkets fiende av Ibsen på Intiman på Malmö stadsteater. Det är hej till publiken, ljuset är på och personerna gör entré från salongen. Det handlar om den lilla stadens framtid och badanläggningen som ska locka ­turister och säkra inkomster och välmående på orten. Den ­idealistiske doktorn har visst något avslöjande på gång, men inget får rubba den glada framåtandan.

Doktor Stockmann är en praktroll och inlånade Emil Almén agerar ­livligt underhållande, både i familjen och då han förkunnar sitt budskap i det offentliga. Till att börja med sympatisk i sin omsorg om det allmänna förvandlas han och blir ­rasande politiker- och folkföraktande då han möter motstånd. Resultatet av hans prover visar att vattnet är förgiftat, men de styrande sätter munkavel på. Doktorn blir elitist och far ut mot den dumma majoriteten som tänker med plånboken och försvarar individen som ensam använder sitt förnuft. Det är plötsligt en spelplan med många komplikationer och bottnar.

Regissören Dritëro Kasapi har gjort en försiktig bearbetning av pjäsen som skrevs av Ibsen 1882. Biroller har bakats ihop, en roll har bytt kön, men det har skett till fromma för åskådligheten. Det ­politiska stoffet kan bränna till i nuet samtidigt som det serveras i lättsamt spel och inte utan komik av ensemblen. Som doktorns bror och det stressade kommunalrådet i beige trenchcoat och sliten läderportfölj gör Fredrik Gunnarson en roll som det är möjligt att både ­fasa för och känna medkänsla med. Lokalpolitikern med enkel bakgrund som inte anser sig förmer än andra men ­ändå anser sig tvingad att agera hänsynslöst. Låta jobben gå före miljön, se till att den besvärlige brodern och sanningssägaren blir uppsagd och försvinner från trakten.

Stuns och tajming i replikerna löper så smidigt och utan skarvar att man ibland tror sig sitta på en gladlynt privatteater. Men frågorna hänger kvar i luften. Stockman låter darwinistisk eller värre när han ­delar in människor i hundar och byrackor. Hans elitism är dock lika framprovocerad som folkets flockbeteende då de förvandlats till stenkastande mobb. Vem är fienden?

ARTIKELN HANDLAR OM

Malmö

Teater