Ligga samhället till last

Cecilia Djurberg ser ett obekvämt politiskt drama

avCecilia Djurberg

Foto: Henrik Dahl
Anna-Maria Käll i ”Att malas ner”.

Nyligen pratade vi i Aftonbladet Kulturs podd om Édouard Louis arbetarklasskildring Vem dödade min far. Kvar dröjde sig en undran om var vi hittar motsvarande berättelser om kvinnliga arbetare. Nu finner jag en sådan i en panncentral i Ulvsunda industriområde, där en hemlös kvinna flyttat in med sin gamla skinnsoffa.

På Teater Tribunalens tillfälliga, kylslagna källarscen, strax intill stormarknadernas köpkommers, gestaltar Anna-Maria Käll brutalt ett utslitet före detta hemtjänstbiträde som körts ut i kylan av samhällsapparaten. I en gammal kassettbandspelare pratar hon in sin tragiska berättelse, likt Krapp spelar in sitt sista band, och hoppas på så sätt nå ut med den till omvärlden.

Spänd av smärta, ilska och osäkerhet – och förmodligen äkta köld – vädjar hon till oss att lyssna ordentligt. Och det borde vi verkligen, till en sån här medmänniska som inte gjort något fel, som säger att hon alltid gjort rätt för sig, som aldrig missbrukat och tyckte om sitt jobb. Men när hennes kropp, precis som Édouard Louis fars, gick sönder av tungt arbete föll hon i glappet mellan a-kassa, sjukpenning och socialbidrag för att hon inte förstod eller orkade göra vad som krävdes. Och förlorade snabbt familj, bostad och människovärde.


Men även om det är en viktig historia riskerar den att bli trist på en teaterscen. Något dramatikern Jan Käll undviker med ett absurt hämndmotiv.

Kvinnan visar sig nämligen ha tagit en förbipasserande brandskyddsinspektör (Henrik Dahl) till fånga, och tänker mala ner honom i en kvarn. Resultatet ska hon skicka som en hälsning från samhällets botten till Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen.

Silvertejpad i en kontorsstol tvingas fången att höra hennes livshistoria. Han får skulden för att hon hamnat där hon är, för att ”han lever på hennes bekostnad”.


Men trots att han sitter jävligt illa till, och naturligtvis är rädd om sitt liv, är denna representant för kostymsamhället tvärsäker på sin oskuld. Vänder tillbaka skuldbördan och påstår att hennes dåliga mående är inbillat, att hon själv valt sitt liv och menar att hon inte ansträngt sig tillräckligt för att förstå hur samhället fungerar.

Att malas ner är en obekväm, politisk teaterupplevelse som känns i kroppen, trots att publiken får varma filtar och bjuds på te i den fyra minuter korta pausen. En smart detalj som tvingar åskådaren att känna på den sönderstressade arbetarens tillvaro.