Svårigheten sipprar fram i sprickorna

Cecilia Djurberg går på Orionteatern och ser Nina Jeppsson som seriemördaren Aileen Wuornos

avCecilia Djurberg

Foto: Per Kristiansen
Nina Jeppsson som seriemördare i ”Independence day” på Orionteatern .

Seriemördare är heta i populärkulturen, men urvalet av kända kvinnliga seriemördare att skildra är begränsat.

Historien om den hemlösa, prostituerade Aileen Wuornos, som i slutet av 1990-talet raggade upp och mördade sju män längs Floridas motorvägar är dock väldokumenterad. Hollywoodfilmen Monster som kom 2003 gav också huvudrollsinnehavaren Charlize Theron en Oscar, samt särdeles mycket uppmärksamhet för den ”fula” makeovern med rakade ögonbryn.

Skådespelaren Nina Jeppsson har enligt uppgift plöjt majoriteten av de böcker och filmer som gjorts om Wuornos. Med intakta ögonbryn och i kamouflagejacka kanaliserar hon nu sin fascination för den berömda mörderskan i föreställningen Independence day.

I en intimt avgränsad del av Orionteaterns stora scenrum har scenografen Cihangir Gültekin med hjälp av Teatr Weimars Jörgen Dahlqvist som svarar för effektfullt ljus och videoprojektioner, byggt upp en trashig spelplats åt Jeppsson och musikern Kent Olofsson, som är hennes kreativa scenpartner. 

Föreställningens form av fragmentariskt undersökande performancekollage och poetiskt, visuellt ljudlandskap är intresseväckande, med starkt stöd i Jeppssons engagerade, sceniska energi när hon gestaltar Wuornos, hennes flickvän och sig själv som konstnär. Innehållsligt känns föreställningen däremot lika vinglig som Jeppssons rörande dansnummer på rullskridskor. 

Jag, som inte är lika påläst i fallet som Jeppsson, hade gärna sett en dramaturgiskt mer stabil ingång till historien. I stället väljer Jeppsson att inleda sin föreställning med en lång inspelad, upphackad intervju där hennes föresatser att ta reda på Aileen Wuornos hemlighet redan från början slås sönder. Vilket å andra sidan utgör en såväl filosofisk som konstnärligt symbolisk poäng. 

Wuornos lär själv ha ändrat sin historia under åren i dödscellen, så svårigheten att förstå eller komma åt sanningen om huruvida hon mördade dessa män i självförsvar, som kallblodig hämnd för att de våldtagit henne, eller som ett resultat av hennes trasiga liv, blir det som tydligast sipprar fram i formens sprickor.

Och repliken ”A raped woman got executed and was used for books, movies and shit” blir en ironisk och självkritisk kommentar till vad Jeppsson trots allt lägger två timmar på att göra. 

ARTIKELN HANDLAR OM

Teater