Kärlekstrassel i kapitalismens tid

Liv Strömquist bara lite rolig på Dramaten

Av: Cecilia Djurberg

Publicerad:
Eric Stern, Per Svensson, Ana Gil de Melo Nascimento och Sanna Sundqvist tänker på Liv Strömquist i Dramatens ”Liv Strömquist tänker på sig själv”.
Foto: Sören Vilks
Eric Stern, Per Svensson, Ana Gil de Melo Nascimento och Sanna Sundqvist tänker på Liv Strömquist i Dramatens ”Liv Strömquist tänker på sig själv”.

När teaterregissören Ada Berger på nytt ger sig i kast med Liv Strömquists tecknade värld har det gått mer än sex år sedan den bejublade långköraren ”Liv Strömquist tänker på dig!” först mötte publiken — och flera månader sedan Dramaten hade någon fysisk publik.

Att följa upp en succé är svårt nog, och att dessutom tvingas spela en föreställning som bygger på humor och publikkontakt inför en gles, coronasäkrad salong är att betrakta som rena rama kamikazeuppdraget. 


Premiären av nya ”Liv Strömquist tänker på sig själv”, som bygger på albumet ”Den rödaste rosen slår ut”, flyger tyvärr också farligt lågt på sina ställen och lider av en osedvanligt stiff stämning. Allt kan inte skyllas på premiärnerver och tunn publikrespons, för denna gång har regissören trots sin dokumenterade förmåga att transformera Strömquists serierutor till fyndig scenhumor inte heller funnit en helt självklar komposition för sin överföring.

Det är förstås en större utmaning att hitta det roliga i något så tragiskt som människors brist på kärlek i vår individualistiska, kapitalistiska samtid och samtidigt balansera upp eftertänksamheten i Strömquists filosofiska panoptikon över historiens romantiska sökare. Så blir resultatet denna gång också en lösare och rörigare kavalkad av sketcher mot samma enkla, ljusa scenografiska fondvägg som i den första uppsättningen.

En samling rödlackade fällstolar får stå till tjänst i gestaltandet av nutidsmänniskans giriga swajpande efter det perfekta kapet på en dejtingmarknad där människor likställs med varor.


Att föreställningen undviker att krascha helt är mycket tack vare regissörens pålitliga wingmen: Eric Stern, Sanna Sundqvist, David Book och Ana Gil de Melo Nascimento från den tidigare uppsättningen borgar redan nu för att formen kommer att jobbas upp under spelperioden.

Förhoppningsvis försvinner också rörigheten, som kan ha att göra med att den ursprungliga kärntruppen utökats. Lotta Tejle är dock obetalbar som Lord Byrons kärlekskranka flamma i pagedräkt och prickar säkert in balansen mellan komedi och tragedi, medan Dramaten-debutanten William Spetz ofta framstår som en vilsen prao bland rävarna. Men hans tuggummituggande tolkning av Eros i blöja är sannerligen en syn för gudarna, och nykomlingen Nina Dahn axlar säkert affischbildens brudslöja och manifesterar det absurda med att hylla sitt ego så till den grad att man helst gifter sig med sig själv.

Publicerad:

Teater

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturredaktion guide till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.