Liv och död mellan skiljetecknen

Claes Wahlin ser en monolog nära livet

Foto: Sören Vilks
Andreas T Olsson i ”När det kommer till kritan” på Dramaten.
TEATER

Kritan spelar en inte obetydlig roll i Niklas Rådströms monolog När det kommer till kritan, som nu har haft premiär på Dramaten gestaltad av Andreas T Olsson. Den fyrkantiga tavla som står upprest några meter från scenkanten, liksom det avgränsade golvet, är lite som i skolan en gång i tiden. En svart tavla på vilken man kan krita.

Och kritar gör Olsson ända från början. Likt en brottsplatsundersökning möter vi en kritad silhuett utan kropp. Men strax är vi åter i klassrummet, där 35 korta historier om livet berättas. Ja, de flesta handlar om döden, men utan att tala om den, så är det svårt att tala om livet. Vi möter det lilla och det stora, från förundran över spermiers höghastighetsförmåga till kaskelottens kommunikationsmysterium. Kaskelotten heter ju på engelska sperm whale, och historien om James Bartley, som dyker upp i början av monologen, svaldes levande av just en kaskelott.


Detta slags verbala korsreferenser återfinns vid flera tillfällen i Rådströms text, och nog är det så att monologen egentligen mår bäst som bok (den ges ut samtidigt med teaterpremiären, Mondial förlag).

Någon egentlig dramatik eller några konflikter möter oss inte. Snarare ett slags påminnelser om vad som eventuellt är meningen med livet, vare sig vi vill det eller inte.

En personlig katalog av livsögonblick följer, antingen som ett slags minnen, eller som korta utläggningar om hur livet liksom tränger sig på, trots allt. Som pendang möter vi incidenter som leder till plötslig, oväntad död.


Trots allt så håller Andres T Olsson texten vid liv. Han har ett sätt att fälla repliker så att man kan ana en tyst eftertanke: sa jag verkligen så? Menade jag just detta? Scennärvaron håller uppmärksamheten och egentligen är man beredd att följa honom vart som helst. Även det att han tar av sig skjorta efter skjorta, jag räknar till sex stycken, innan han står där i bara linnet, liksom närmade han sig livet bakifrån, klär av sig rollerna och närmar sig så en nollpunkt där döden är lika nära som livet.

Så när det väl kommer till kritan, så återstår bara några streck på svarta tavlan, spår av liv, liksom raderna om att när en människa har dött, så återstår endast skiljetecknen.

Livet rymdes där emellan.

ARTIKELN HANDLAR OM

Dramaten