Scen

Moderhatets variationer

Av: 

Amelie Björck

TEATER

Amelie Björck ser en uppdaterad ”Pelikanen”

Sara Turpin och Happy Jankell i Strindbergs ”Pelikanen”.
Sara Turpin och Happy Jankell i Strindbergs ”Pelikanen”.

När Pelikanen öppnade Strindbergs Intima teater 1907 fick pjäsen med rätta kritik för sin grinighet. Dess stora tema – föräldrasvek – kokas ju ner till en rätt tarvlig och konspiratorisk dialog om mat och pengar. De två vuxna barnens livstrauma beskrivs inte i termer av storslagen kärleksbrist utan som näringsbrist. Elaka mor kokade minsann ripan i tre timmar i stället för en för att själv roffa åt sig den oljiga såsen. Fy, fy, fy.

Modermördande hatporträtt är föga gångbara i en tid som med författare som Sonja Åkesson, Kristina Lugn och Sara Stridsberg lärt oss att ömma för ”misslyckade” mödrar som kämpar med sina egna begär. Så vad göra?

Richard Turpin som från hemmascenen Tribunalen är van vid det subversiva kan knappast helt trolla bort modersskulden. Däremot skjuter han över en diger del av ”ondskan” på svärsonen Axel, en kluven figur i Mårten Svedbergs spännande gestaltning.

I denna version är han snarast drivande i flirten med sin svärmor. Brunsten osar kring de båda, men när han inser att arvet från svärfar frusit inne blir han våldsam och tvingar henne att agera piga i sitt eget hem. Hu.

Det är inte bara tolkningens förskjutning som gör föreställningen enastående engagerande. Det är hur vansinnet utspelar sig på Sören Brunes livsfarligt sneda och spökiga scen. Skådespeleriet växlar vilt mellan groteskt utlevande melodram och en absurdistisk teatralitet som skapar glapp mellan sceniska element och deras effekter. Ett exempel: när Axel slår sin svärmor hämtar han först en röd tuss som Sara Turpin kan bloda ner sin näsa med. Därefter kommer snytingen, pang.

Sara Turpin gestaltar magnetiskt den hänsynslösa moderns dramaqueen-kast mellan kättja och sprutande tårar. När hon virvlar runt i vals med svärsonens officersjacka mot bröstet liknar hon en stackars Madame Bovary som drömmer om romantik. Som änka anno 1907 förväntas hon klädsamt ”vara till nytta” för att på nåder få bo kvar i våningen.

Jag kommer på mig själv med att rysa mer över de förfördelade barnen, skickligt spelade av Happy Jankell och Alfred Tobiasson, än över modern. Dessa bleka barn är emo-robotar i vitt med stora anklagande hundögon. Deras indirekta modermord i slutscenen är sublimt, men har nog aldrig framstått som mer orättfärdigt. En mor är ändå en mor.

ANNONS

Vårdeal! - Prova BookBeat gratis i en månad.

Extern länk från BookBeat.se

Prova här!

Publisert:

Teater

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.

Ja, tack!

ÄMNEN I ARTIKELN

Scen