Komedi och lite tragedi

Shakespeare får ytterligare ett lager på Folkteatern

Foto: Mats Backer
Johan Holmberg i ”En vintersaga”.
TEATER

En vintersaga tillhör Shakespeares ­underligare pjäser. Första halvan är en tragedi där Leontes, Kung av Sicilien, drabbad av en lika plötslig som obefogad svartsjuka spärrar in sin gravida drottning Hermione och driver sin bästa vän Polixenes, kung av Böhmen, på flykt. Innan missförståndet klaras upp hinner både Hermione och en liten tronarvinge dö. Kungaparets nyfödda dotter har ­lämnats utomhus att svälta och Leontes har inget mer att göra än att ångra sig och sörja. Då gör Tiden oväntat entré och låter 16 år passera, varpå pjäsen slår över i en komedi förlagd i Böhmen.

Den kraftigt beskurna version av pjäsen som Katrine Wiedemann satte upp i ­Köpenhamn i fjol och som nu spelas på Folkteatern behåller bara de delar som utspelar sig i Italien. Med andra ord den tragiska början och det lyckliga slutet.

I Dennis Sandins ­regi överbyggs detta glapp genom att ­pjäsen blir till komedi från första stund. Den något absurda och abrupta handlingen accentueras genom Mikael Svaneviks växelvis dramatiska och muntra musik som tillsammans med mask och kostym lånar impulser från stumfilmen.

Johan Holmbergs Leontes domderar hålögt runt med plommonstop och käpp. Rörelsemönstret är den ryckiga paranoikerns när han attackerar sin fru, hamnar i handgemäng med ett fång citroner eller irriterat ­hyssjar den skrattande publiken. 

Svartsjukans hela patetik och komik framträder i Holmbergs gestaltning ­jämsides med sorgen och en, i alla fall inledningsvis, tillbakahållen aggressivitet.

Där Leontes är komisk står Karin de ­Frumeries Hermione för allvaret. Hennes stoiska lugn är en fin kontrast mot makens stegrande vansinne. Malin Morgans hovdam Pauline är mer uppviglare än medlare, med känsla för textens subtila humor. Yngve Dahlberg som spelar både Polixenes och en kammarherre går i stället på de enkla skratten.

Dekoren utgörs av den grubblande mannens eget lilla krypin, en ensam fåtölj och en eldstad med drinkset. Leontes framstår just som mycket isolerad, både i sina galna tankar och på scen. Det kraftigt reducerade hovet lämnar honom att hålla långa monologer vilka alla har en egen bisarr logik. Genom dem får pjäsen drag av Dostojevskij, liksom Raskolnikov eller Goljadkin är Leontes både löjlig och farlig. Med lätt hand och effektivt berättande lägger Sandins uppsättning så ytterligare ett lager till Shakespeares redan disparata pjäs. Här blir En vintersaga till hälften komedi, till hälften psykologiskt drama.

ARTIKELN HANDLAR OM