Dödsdans för modern ungdom

Tre mytologiska kärlekspar på besök i underjorden

avClaes Wahlin

Publicerad:
Uppdaterad:
Foto: Markus Gårder
Jenny Nilson, Jernej Bizjak, Nina Fex, Christoffer Svensson, Kirsti Stubø, Marcus Vögeli, Javier Perez och Stacey Aung i Orfeus och Eurydike på Kungliga Operan.

Ur dramaturgisk synvinkel finns det inte så många nya historier. En förkrossande majoritet av alla historier lär kunna plockas ned till sju varianter. Det är alltså inget märkligt med att gamla historier kan omarbetas, förvandlas och förnyas för alla tider och alla samhällen eller kulturer.

Historien om Orfeus och Eurydike fick fart tack vare Ovidius för ganska exakt 2 000 år sedan. Hur Eurydike bits av en orm vid sitt bröllop och Orfeus smäktande sång får självaste Hades att gråta så att Orfeus kan leda henne upp till de levandes rike är givetvis en dröm för alla som har förlorat någon. Men döden är obeveklig. Hades villkor att Orfeus under uppstigningen inte får vända sig om och se på henne bryts. Eurydike sjunker tillbaka, Orfeus gråter vidare.


Naturligtvis biter en sådan historia extra på en ungdomlig publik och de högstadieelever och gymnasister som satt i publiken när jag såg föreställningen var knäpptysta. Magnus Lindmans text ligger också nära deras verklighet, inte bara i språket och det direkta tilltalet mot salongen, utan också i koreograf Örjan Anderssons val att låta de båda älskande utgöra tre par: en som har förlorat sin hund, en sin bästa vän och en sin mamma.

Scenrummet omges av hängande, ormskinnsliknande tygstycken. Blommor pilas fast på scengolvet när döden inträffar, en erinran om mytens Eurydike springande på blomsterängen där ormen döljer sig. Den talade dialogen om alla orfeusars förhållande till sina eurydikar varvas med ensembledans och duetter, denna gång anpassad efter skådespelarnas förmåga.


Till förtjänsterna hör den dramaturgiska och koreografiska balansen, ingen scen är för lång, dialogen trots sin skenbara enkelhet precis. De tre orfeusarna, Kirsti Stubø, Nina Fex och Marcus Vögeli etablerar raskt sina förhållande till de tre eurydikerna, dansarna Stacey Aung, Jernej Bizjak och Javier Perez. Och Christoffer Svenssons Hades orerar om sitt dödsrike som vilken arbetsplats som helst, snyggt flankerad av Jenny Nilssons Persefone/Kerberos.

Jag undrar likväl om inte verket är en smula för tillrättalagt. Viljan att skapa en identifikation mellan personerna och den tänkta publiken skulle kanske bli starkare om det fanns ett visst avstånd mellan en igenkännbar verklighet (hund, mamma, kompis) och den sceniska gestaltningen. Fantasin är ju knappast något som blommar ut sent i livet, snarare tvärtom.

Publicerad: