Ensamhet på norska

Poetisk dramatik om ögonblicklig kontakt

avBarbro Westling

Publicerad:
Uppdaterad:
Foto: Micke Sandström
Scen från Arne Lygres ”Mig nära” på Helsingborgs stadsteater.

Om ensamheten i samhället är ett stort och växande problem, kan det i dag ändå verka lätt att få kontakt med andra. När jag ser norske dramatikern Arne Lygres senaste pjäs Mig näraHelsingborgs stadsteater tänker jag på Staffan Göthes 80-talspjäser. Precis som Göthe spinner Lygre tunna poetiska trådar kring ögonblicket då främlingar möts. Vad hände, vad fick båda att stanna upp, känna sån övertygelse om ögonblickets betydelse?

Det handlar kanske varken om kärlek eller sex utan behov som ligger långt bortom Tinder. Något mer oklart, möjligen förvirrande, gör mötet mellan människor så viktigt. Därvidlag går Lygre i sin landsman Jon Fosses kyska och lätt metafysiska fotspår. Han skriver relationsdramatik där psykologin, som vi känner den, betyder mindre och det som kan upptäckas i språket betyder så mycket mer.


Personerna heter Hon. En främling. En annan främling, En vän. En annan vän. En pojkvän. En annan pojkvän. Utbytbara och vidöppna för varandra. Som om de verkligen var befriade från att vakta en identitet kan de både ljuga och tillstå att de ljugit om sig själva. Så blir de liksom än öppnare, sitter än mindre fast i sina individuella historier.

Personerna talar i nuet samtidigt som de återberättar med ”sa jag” och ”sa hon”. Som om de citerar sig själva, som om de redan är på väg bort, när repliken har uttalats.

Lygre är en språklig utforskare, han spelas flitigt internationellt och har varit husdramatiker på Nationaltheatret i Oslo. I Sverige har han spelats sparsamt. Alerta Helsingborg stadsteater är först med att sätta upp Mig nära utanför Norge och regissör Carl Johan Karlsson har gått varligt tillväga. Det kan verka klokt. Att texten ligger på så språkligt avancerad nivå innebär dock inte att den ger sig själv.

Det är något slängigt och orytmiskt över uppsättningen på lilla scenen. Scenografins fristående spånplattescen med sliten soffa och vita plastskynkedraperier betonar det tillfälliga. Blicken hos Karin Li Körsbärsdals Hon flackar, kroppen gör ständiga mikroryckningar. Nyss gick mamman bort, smärtan håller hon stången. Cecilia Borsséns främling, på stilla flykt från hemma med plirigt lugn, kommer kanske i mammans ställe. Men bara för ett ögonblick.

Publicerad:
ARTIKELN HANDLAR OM