Sex, lögner och obehagliga människor

Amelie Björck ser ”Sanningen” på Stockholms stadsteater

Foto: Sören Vilks
Mirja Turestedt och Sven Ahlström i ”Sanningen” av Florian Zeller.
TEATER

En säng mitt på scenen och ett ljudligt otrohetsknull mot Parisbakgrund, så öppnar Helena Bergström Florian Zellers enaktare Sanningen. Den besökare som lockats av dramats marknadsförda inspiration från Harold Pinters Svek blir möjligen förvånad över det kitschiga anslaget. Relations-tv-estetiken.

Men så är Zellers drama också en fars i klassisk fransk sängkammartradition. Synd bara att författaren tycks ha bränt hela innerlighetskapitalet härom året med likaledes stads­teaterspelade Pappan, om en demenssjuk ­patriark. Den här gången är människosynen mer än lovligt cynisk.

När scenens två växelvis otrogna äkta par i en kedjereaktion börjar ”berätta sanningen” har det redan gått förfärande långt. Den centrala frågan är inte längre var ­kärlek finns, utan vilket svek som är värst: otroheterna, hemlighållandet av otroheterna eller genomskådandet av otroheterna utan att den svikna säger pip.

Fars-esset Sven Ahlström driver upp tempot så att motorn nästan skär sig. Hans tuppiga affärssnubbe Michel börjar varannan mening med ett arg-yrvaket ”vah?”, ibland för att han inte lyssnat, ibland för att vinna tid att hitta nästa lögn. Rollen drivs så långt åt det löjliga att avståndet till ett mer igenkännbart, olustigt ­relationbryderi vidgas stort. Det minskar engagemanget.

Michel kämpar med näbbar och klor för sina lögner, eftersom han menar att ett avslöjande innebär större våld än ett fortsatt ljugande. Hans på sikt förödande amoraliska princip straffar sig när de andra visar sig vara lika manipulativa, bara på mer subtila vis. Det vill säga, om det är som vi tror i detta spel där sanningens och lögnens brickor så lätt byter plats.

Jag har svårt för det kylslagna i den här ­typen av fars, som brukar älskas mest av privatteatrarna. Alla framstår som obehagliga människor – ungefär som i Morden i Midsomer där vem som helst kan begå ett litet vardagsmord. Den monumentala ensamhet som det innerst handlar om får ingen scenisk omsorg, den får fortsätta huttra i scenkanten, bortom garv och blickar. Det får mig faktiskt att må lite illa. Samt undra över vad viktig konst är för Stockholms stadsteater

Det finns försonande drag. Helena af Sandeberg blir en fördjupning som gåtan Laurence – i hennes gestaltning finns fröet till en alternativ, mer eftersinnande uppsättning. Är denna kvinna dramats största lögnare eller största offer, eller både och? Om äkta kärlek ­ändå finns, bor den i Laurences tårfyllda ögon i slutscenen.

ARTIKELN HANDLAR OM