Bergmans lyckliga jul

Mikaela Blomqvist ser Fanny och Alexander på Göteborgs stadsteater

Foto: OLA KJELBYE
Carina Boberg och Lars Väringer i Eva Bergmans uppsättning av Ingmar Bergmans Fanny och Alexander på Göteborgs stadsteater

avMikaela Blomqvist

TEATER

Ingmar Bergmans Fanny och Alexander är full av referenser till teatern, och då inte bara genom att familjen Ekdahl förestår en egen scen. Nej, teatern används hela tiden som en liknelse. Familjens matriark Helena hävdar att livet består i att spela olika roller och svärdottern Emilie säger att hon hela tiden byter masker. Barnbarnet Alexander agerar Hamlet när han besöks av faderns vålnad och till slut är det med hjälp av fantasin som han tar hämnd på sin onde styvfar biskop Edvard Vergérus.


När Eva Bergman nu för första gången sätter upp ett av sin fars verk är det just vid kraften hos teatern som tonvikten ligger, och vid kraften hos kvinnorna. Carina Bobergs Helena är visserligen välkommet neurotisk, mer komiker än matrona. Detsamma gäller för Ulla Skoog som gör den i familjen ingifta och föraktade tyskan Lydia, filmens ömkligaste person. Här blir hon något mer än kuvad hustru, makens elaka angrepp besvarar hon med ett par danssteg och en tysk kärleksfras. Hos Mia Höglund-Melins Emilie finns en styrka som gör att det står utom tvivel att hon kommer att klara alla prövningar.


Men så behärskar Eva Bergman det lättsamma betydligt bättre än mörkret. På scen finns liksom i hennes tidigare pjäser på stadsteatern en orkester och musiken ackompanjerar handlingen som flyttats fram till 1930-talet med snyggt jazziga toner. Epokbytet är annars främst märkbart i Ann-Margret Fyregårds utsökta kostym, vars färgsättning fyller ut den ganska sparsamma scenografin.

När de röda sammetsdraperierna hos den rika, frisinnade och kreativa storfamiljen byts ut mot grå fonder hos familjen Vergérus fungerar pjäsen sämre. Jakob Eklund, som numera verkar ha monopol på att spela skurk på stadsteatern, gör sin biskop på samma sätt som han gjorde Sintram i fjol, med klolika händer och åmande tal. Ändå framstår denna sagoaktiga ondska inte som särskilt farlig. När Alexander (Tim Lundberg) skall bestraffas stannar det vid tre lama rapp med käppen.


Det lyckliga slutet är alltså väntat i denna rakt igenom trevliga föreställning. Gustaf Adolf Ekdahls (Eric Ericson) lovtal till det lilla livet och till konsten som verklighetsflykt stämmer väl överens med pjäsens hela estetik. För den som tycker att teater bör vara mer än så finns här mindre att hämta. Slutorden lånas från Strindbergs Ett drömspel: ”Allt kan ske, allt är möjligt och sannolikt”. Denna frihet hade Eva Bergman gärna fått nyttja i större utsträckning.

ARTIKELN HANDLAR OM