Klassresa till apstadiet

Amelie Björck ser Teater Tribunalens Den håriga apan

Foto: Anne Hellandsjö
Sofia Berg-Böhm och Henrik Dahl i ”Den håriga apan” på Teater Tribunalen.
TEATER

Teater Tribunalens renoveringsflytt från kulturvänsterns Södermalm till industriförorten Norra Ulvsunda innebär en frisk injektion av något ­lite råare. Den kylslagna gamla panncentralen är kongenial med Eugene O’Neills klassdrama Den håriga apan från 1922 som Malin Stenberg uppslagsrikt blåser liv i.

Vi sitter kring ett schakt och skådespelarna rör sig mellan tre genombrutna våningsplan. Nere i gropen finns ångbåtens eldningsrum, därifrån leder rangliga trappor till publikplanet där de sotiga eldarna tar rast – och däruppe ser vi förstaklassdäck där det vitklädda folket äter karameller i strut.

Klassystemet speglas i dessa fysiska nivåer à la Titanic, men helheten är dynamiskt och rytmstark. ­Anna-Lena Efverman spelar, likt en liten fräsande djävul, den alltmer utstötta macho-snubben Yank på helvetesvandring mellan kolugn, ­rikemanskvarter, fängelse och zoo. Sofia Berg-Böhm, Henrik Dahl och Vincent Grahl genomgår som entourage effektiva förvandlingar tack vare listigt klassbunden kostym och expressionistisk gestik.

O’Neills text flirtar med futurismens brandtal för det manligt hårda stålet men återspeglar också socialismens eviga splittring mellan en politisk och en våldsbejakande linje i arbetarkampen. Yanks hämndturné börjar med en kapitalistflickas chockartade blixtvisit i hans underjord – kallade hon honom apa? Till vilken gräns ska vi solidarisera med hans revanschistiska klasshat? Och när det sömlöst glider över i kvinnohat? 

Pjäsens idé om att samhällets ”lägsta” faktiskt riskerar återgå till apstadiet var ett påhitt som fick fart genom förvridning av Darwins evolutionslära (”degenerering” blev ett argument för tvångssterilisering). Det hedrar ensemblen att de avstår från att göra Yanks brutalisering till en fysisk ap-transformation.

I stället kan en djurintresserad teaterkritiker glädjas åt iscensättningen av hur Yank försöker bonda med gorillan på zoo i slutet av dramat. Det är fint hur han närmar sig djuret uppifrån burtaket, just som kapitalistflickan som ville ”göra gott” talade neråt till Yank och därmed utlöste hans vrede. Klasshierarki och arthierarki bygger på samma mekanismer.

Vincent Grahls gorilla liknar mans-apan i Ruben Östlunds The Square och hans avslutande spegelakt laddas med tysta frågor om makt, klass, art, våld.
I förhållande till det fångna djuret är människan alltid en (klass-)fiende. God vilja från oss däruppe upphäver inte begångna orättvisor.

ARTIKELN HANDLAR OM

Teater