En märkvärdig prestation

TEATER

Romanen som mot alla odds lyckas bli teater

Foto: Magnus Roosmann gör en varm och oemotståndlig Mattis i ”Fåglarna”, efter Tarjei Vesaas roman. Foto: Roger Stenberg

En roman som Tarjei Vesaas Fåglarna borde göra motstånd mot att förvandlas till teater, att tvingas bli kropp, bild och ljud.

Mattis, ”sinnessvag” hette det på det femtiotal som handlingen tilldrar sig under, sköts av sin syster Hege ute på den norska landsbygden. Det är en skör människa som Vesaas tecknar. Mattis språk är korthugget, fyllt av lakuner som inte sällan blir oavsiktlig poesi. Han vågar inte alltid utsäga orden, av rädsla för att om de väl uttalas, så omsätts de till handling. Hans värld är fylld av förebud, en morkulla eller en asp tycks bära på hemliga, farliga krafter.

Vesaas sympati med denne ofrivillige filosof är oinskränkt. Likaså med systern Hege, som blivit bunden vid Mattis efter att föräldrarna dog tidigt. När väl Jörgen ramlar in och de blir ett kärlekspar, så blir hennes lycka Mattis olycka.

Mattis, vars mycket korta karriär som färjkarl resulterar i att han bokstavligen ror sin egen död i land, behöver en värld lika rätlinjig och tydlig som Erlend Birkelands scenografi. Elverkets scenrum är ljust och stramt. Höga väggar, en ren balustrad tvärs över den nakna scenen, så när som på en sten och en flugsvamp. I fonden enstaka, stiliserade projektioner. Fläskkvartetten ljuder ur högtalarna.

I Magnus Roosmann har regissör Ole Anders Tandberg hittat sin Mattis. Med en lätt röstförvanskning, ett uns sävlighet och med barnets intagande naivitet gör Roosmann en varm och oemotståndlig Mattis. I princip är han på scenen hela tiden. De avhuggna, korta replikerna faller exakt, kroppen och mimiken ett med orden. Det är en märkvärdig prestation.

Övriga roller är biroller av det skälet att det är Mattis värld vi möter, så även i romanen. Ensemblen har att med få repliker levandegöra sina roller, som Melinda Kinnamans Hege, länge sammanbiten, tyst olycklig, och efter mötet med Jörgen (Filip Alexanderson), en vaken blick, ett varmare tonfall. Emma Broomés Inger eller Sofia Pekkaris Flickan gör också fina avtryck trots sina korta framträdanden.

Slutscenen må kännas aningen abrupt, men det är en marginalanteckning i en sällsamt lyckad och lojal förvandling av en stor roman till en lågintensiv teater som inte väjer för poesin.

ARTIKELN HANDLAR OM

Teater