Visst är jag nöjd, tror jag

Foto: Gertrude Stein för barn på Unga Klara: Per Sandberg i ”Jag är jag – för att min lilla hund känner igen mig”.
TEATER

■ ■Jo, nog tog jag av mig skorna, eftersom jag trodde att jag var tvungen att ta av mig skorna, trots att det luktade lite, eller trots att jag trodde att det skulle lukta lite, för det trodde jag, tror jag.

Det är svårt att släppa gertrude steinskan efter att ha sett Unga Klaras Gertrude Stein-föreställning för barn mellan tre och åtta (tror ensemblen).

Liksom i förra årets Babydrama som riktade sig till nollåringar (!) ger sig Unga Klara här ut i okänd terräng, vilket är spännande. Hur fungerar Steins osäkrande språksvall av omtagningar och förskjutningar i huvudet på exempelvis en treåring?

Det borde funka, barn pratar ju ungefär så där, men säkra kan vi inte vara, tror vi. Vi kan bara iaktta.

Skådespelarna smakar i tur och ordning på samma replik (roligt tycker barnen), de frågar barnen vad de heter och inför sedan dessa namn i pjäsen (fantastiskt roligt, tydligen), de delar ut russin till barnen (ingen reaktion alls, inte ens ett tack). Barnpubliken är överhuvudtaget mer reserverad än vanligtvis, men det är en tillbakadragenhet som är svårtolkad. Först när en mördare gör entré börjar de peka och hojta.

■ ■Det som framförs är ett collage av fem korta texter, kretsande kring sådant som en stol, en hund, en mördare. Kretsande är ordet, för här är inte motivet huvudsaken, utan rörelsen i språket, musiken om man så vill, höjningarna och sänkningarna genom vilka det som är människa i oss kanske talar naknast, bara vi öppnar oss och lyssnar.

”Titta på stolen.”

”Det finns ingen stol där.”

” Nej, det finns ingen stol där eftersom jag sitter på den.”

En tredje skådespelare sätter sig i knät på den som sitter i stolen.

”Och det finns ingen han där eftersom jag sitter på honom.”

Jag vet inte om det är barnteater, det enda som signalerar att det är det är att man måste ta av sig skorna innan det börjar. Det är inget vidare att behöva ta av sig skorna på teatern, tycker jag. Inte tror jag att det är det Gertrude Stein menade med att konsten skulle vara ”a coming toghether”, ett samkväm. Ställ bort skohyllorna, snälla barnteatermänniskor.

Ni har i alla fall gjort bra teater, ett bra samkväm. Fantastiska texter och ett skådespeleri med sorgen och vreden hela tiden en lillfingernagel under ytan, liksom skämtet. Jag kan inte annat än sitta nöjd, tror jag.