Tobias Theorell

Kärleken och friheten mot männens makt

Allt går åt skogen till vidunderlig musik

Av: 

Claes Wahlin

Philip Björkqvist som Storinkvisitorn och Johan Schinkler som Filip II i Verdis ”Don Carlos” på Folkoperan.
Philip Björkqvist som Storinkvisitorn och Johan Schinkler som Filip II i Verdis ”Don Carlos” på Folkoperan.

TEATER

Programmet till Folkoperans Don Carlos kallar den för en opera om maktens maktlöshet. Det är en ganska god beskrivning av dramats konflikter. Friheten korsas av såväl kärleken som kyrkan. Storinkvisitorn, som hos både hos Verdi och hans förlaga Schiller är en åldrad, närmast blind man på kryckor. Framtiden, enligt den rollbeskrivningen, har inte plats för kyrkans maktlystnad.

På Folkoperan har scenograf Magdalena Åberg och regissör Tobias Theorell klätt honom i svart kostym, som hörde han hemma i en modern säkerhetstjänst. Han är ung och syns nästan hela tiden på scenen (i librettot har han blott två scener), en övervakande närvaro som ger kung Filip II status av en marionett.


Tiden på scenen är upplöst, kostymerna har snitt från 1500-talet och framåt. De nakna stålramperna, den (tyvärr) gnisslande ståltrappan och de gråa väggarna döljer orkestern, ett högt fönster i fondens ena sida släpper in ljus; Ellen Ruges ljussättningen är en betydande del av scenrummet. Rekvisitan är minimal, vilket kräver en hel del av sångarna.

Inledningsvis är spelet på scenen en smula osäkert, man vänder gärna ryggen åt sin medspelare oaktat om av genans, förtvivlan eller misstro. Men det tar sig och med tiden kan en bättre scenisk smidighet infinna sig och personerna bli mindre av funktioner (makten, maktens dräng, undersåtar).

Några lyckade regilösningar är värda att notera, som att ersätta kungaprocessionen med en kungamiddag, eller låta den förvisade Isabella dyka upp som ett slags tröstande ängel för de olycksdrabbade.

En smula överraskande inleds och avslutas Don Carlos med några takter ur Verdis Requiem, som är det en dödsmässa över kärleken och friheten vi bevittnar. En smula onödigt kanske, även om det är elegant tillfogat. Musikaliskt kan balansen mellan sångare och orkester ibland bli en smula ojämn, likaså är det lite väl generösa generalpauser och några skavanker med den inspelade harpan. Även det löser sig väl med tiden.


Rösterna, däremot, håller måttet. Kjetil Støa i titelrollen har en imponerande stark stämma, om än aningen ansträngd emellanåt. Det är ingen lättsjungen opera. Elisabeth Meyer har en klar och tät sopran i rollen som Elisabeth, Don Carlos älskade som tvingas gifta sig med hans far Filip II. Mezzosopranen Andrea Pellegrini (Eboli) imponerar lika mycket som Masdeleine Allsops (Isabella) koloratursopran. Kanske aningen anonym i karaktären, men med goda resurser, är Joa Helgesson (Rodrigo), markisen av Posa som symboliserar och förkroppsligar frihetstemat.

Främst är Johan Schinklers Filip, hans svärtade, auktoritativa varma bas förmedlar maktställningens dilemma: härska trots Storinkvisitorns dekret mot kärleken till sin son.

Och sedan denna vidunderliga musik av Verdi, icke att förglömma.

ANNONS EXTERN LÄNK

Höstdeal - Prova BookBeat gratis i en månad.

BookBeat.se

Publisert:

LÄS VIDARE

Beckett med turbo och Lagerlöf med musik

Teater

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.

Ja, tack!

ÄMNEN I ARTIKELN

Tobias Theorell

Folkoperan

Giuseppe Verdi