Spiral utan skruv

Claes Wahlin ser pjäsen om den undanskuffade forskaren Rosalind Franklin

Foto: ELLIOT ELLIOT
Cecilia Frode som Rosalind Franklin i ”Fotografi 51”.
TEATER

Rosalind Franklin var en av alla de kvinnliga naturvetenskapliga forskare som fick erkännande först efter sin död. Hennes bidrag till upptäckten av dna var så pass omfattande att de män som hon samarbetade med och som 1962 erhöll Nobelpriset, James Watson, Francis Crick och Maurice Wilkins, borde ha gett henne ett visst erkännande.

Men när James Watson gav ut sin tämligen ogenerade bok The double helix 1968, så framställdes Franklin i mis­ogyna termer.

I stället för att internalisera den manliga normen som präglade forskningen, menade han att hon borde ha framhävt sin kvinnlighet. Rosalind Franklin brukar framhållas som ett paradexempel på den av patriarkatet undanskuffade kvinnan i Nobelprismytologin.


Den amerikanska dramatikern Anna Zieglers pjäs Fotografi 51 (det mest lyckade fotografiet av dna-spiraler och som producerades av Franklin) kan inrangeras i den skaran, för i Elisabet Klaesons uppsättning må männen le mot henne, men när hon vänder ryggen till finns där både misogyni och några stänk antisemitism. Faktum är att ingen, varken Franklin eller någon annan, lyckades bevisa dna-spiralerna innan hon gick bort i cancer 1958.

Scenen på Playhouse består av fyra spiraltrappor (ja, ni förstår) och två flyttbara skrivbord. De skådespelare som inte är i scen hänger i trapporna. Pjäsen växlar mellan berättande tilltal mot publiken och mer naturalistiska dialoger, en typisk amerikansk dramaturgi.

Högt tempo, en och annan kvickhet och en text som sällan, om någonsin, menar mer än vad som utsägs. Spelet blir så en smula statiskt, liksom historien förutsägbar. Cecilia Frode gör Franklin som en reserverad men målinriktad kvinna, så pass ­fokuserad att hon borde kunnat hävda sig starkare i denna fiktionsram.

Nämnas bör även Jonas Kruse, vars Wilkins åtminstone får en skugg­sida som hörs under replikerna.

Och som alltid i amerikansk teater och film kommer mot slutet det stora talet, om än här uppdelat på flera. Det stora talet är vad amerikanarna har gemensamt i stället för litterära verk, men det är just den delen som så ofta skär sig när det exporteras.

Där går spiralen gärna i sentimental spinn.

ARTIKELN HANDLAR OM

Teater