Den inbillade komedin

Persbrandt övertygar som narcissist, men Amelie Björck behöver lugnande efter Den inbillade sjuke på Maxim

avAmelie Björck

Foto: Sören Vilks
Mikael Persbrandt som Argon och Ellen Jelinek som hans dotter i Stefan Larssons uppsätting av Molières Den inbillade sjuke på Maximteatern.

Innan Den inbillade sjuke äntrar scenen på Maxim går några vitrockar runt och puffar ut rökridåer. Tanken är förstås att illustrera den gamle hypokondrikerns dimmiga förhållande till verkligheten – men det gynnar också publiken att inte se så bra. Den här uppsättningen är nämligen inte färdig.


Det börjar annars lovande. Blek och med håret på ända har Mikael Persbrandt synnerligen god känsla för Argons narcissistiska patetik. Vördnadsfullt går han igenom sin recepthög med fantasifulla laxermedel. Molière förlägger ju fiffigt gubbens karaktärsdilemma till magen, som vill behålla allt den har men skulle må bättre av lite daglig generositet. Nu vill husläkaren helst tömma hela buken, medan hustrun vill göra detsamma med gubbens skattkista. Själv prioriterar han ett enda: att gifta bort sin dotter med en läkare. Det blir billigare så.

Persbrandt ger Argan en mild dödströtthet att gilla. Tyngd vid barnslighet snarare än diktatur. Men så kommer ensemblen in och humorn stockar sig.


Oväntad rollbesättning kan vara kul, men här är det inget som stämmer.

Petra Mede gör den genretypiskt listiga tjänsteflickan friskt rättfram, men också entonig. Denna roll ska ju fingertoppskänsligt orkestrera intrigen, ibland genom att stryka gubben medhårs. Men det uppstår ingen lögnens sötma mellan de två. Inte heller tror jag på det unga kärleksparets förhindrade romans. Kring Pelle Grytts Cléante och Alexandra Zetterberg Ehns Angela tindrar ingen rosig oskuldsfullhet eller annat drivmedel.


En del av uppsättningens problem ligger i texten. När Moment teater spelade pjäsen för några år sedan skippade de halva texten. Ibland möttes en långdragen replik av de andras tjut: ”Men det där har vi ju strukit!” Tomrummen fylldes ut av lekfull 1600-talsparodi. Regissör Stefan Larsson har också bearbetat texten, men det märks mest i ytan av nutida invektiv. Delar av dialogen har fått förbli urbota tråkig.

Scenen då gamle Argon försöker gifta bort sin dotter lyfter ändå, tack vare Ellen Jelinek. Hon spelar den friande läkarkandidaten med smal hals, flackande blick och ett rörande beroende av pappans (tillika läkare) kommandon. Också Johan Wahlströmär lustig som pappan i tokig frisyr.


Det finns alltså lyckade enskildheter, trots att den spirituella timing som farshumorn kräver uteblir. Popsångsslutet bland obegripliga rosa draperier glömmer jag helst – det borde finnas lugnande i premiärens goodiebag från Apoteket Hjärtat.

ARTIKELN HANDLAR OM

Teater

Petra Mede

Scen

Molière