Cirkus Cirkör tar höjd för feminismen på Dramaten

Cecilia Djurberg ser skickligt artisteri i Guds olydiga revben

avCecilia Djurberg

Foto: Sara P Borgström
”Guds olydiga revben” på Dramatens stora scen.

När Gunilla Thorgren skriver om hur hon läser Bibeln i sin bok Guds olydiga revben handlar det mindre om tro och mer om historia. Hon gör en feministisk genomgång av hur skevt kvinnor skildras, hur detta tolkats och ligger till grund för historieskrivningen.

När hennes bok nu transformeras till aktivistisk, feministisk teatercirkus på Dramaten i samarbete med Cirkus ­Cirkör predikas hennes slutsatser. Jag hann själv bara bläddra i Thorgrens bok inför premiären, men konstaterar att det inte är nödvändigt att ha läst den innan man ser föreställningen för att påminnas om hur det kristna västerlandet släpar på samma kvinnoförtryckande bagage som exempelvis islam.

I berättarrollen som Thorgren guidar Cecilia Lindqvist, i page och elegant byxdräkt, publiken genom det västerländska kulturarvet från Adam och Eva, i Sven Borängs och Ellen Jelineks hårfagra gestaltning. Vi får se dramatiska, akrobatiska våldtäktsscener, fördömandet av kvinnors sexualitet symboliskt gestaltad på kinesisk påle och en visuell nummerparad som ger betydelsefulla, historiska kvinno­gestalter upprättelse. Allt i Anna Heymowskas läckra, teatralt historiserande kostymering.

Den teolog Thorgren har som bollplank och kritiskt motstånd i boken spelas välkalibrerat och rappt av Elin Klinga, som navigerar skickligt på och ovan scengolvet i olika roller.

Ensemblens professionella cirkus­artister är alla kvinnor och de manliga aktörerna Dramatenskådespelare som imponerar i nya discipliner. Hamadi Khemiri och Michael Jonsson alternerar som Jesus, och måste bokstavligen lita på kvinnornas styrka och kompetens: Khemiris parakrobatik med Karoline Aamås Maria Magdalena är en jämställt balanserad och ömsint luftduett och Jonssons starka trapetsnummer med Fouzia ”Fofo” Rakez Jungfru Maria betonar moderns inflytande och uppbackning.

Det är raffinerade, luftburna feministiska poänger som görs på Dramatens stora scen, där scenografi och koreografi symboliskt illustrerar patriarkatets trappformade hierarkier och jämför med den jämställda, cirkulära maktfördelningen.

Texten kopplar ihop cirkusnumren, men dominerar på viss bekostnad av flyt i kompositionen. Så känslan av att bevista en förklädd föreläsning lurar, men det skickliga artisteriet kompenserar mycket. Som när Fofo Rakez, klädd som nunna, utvecklar ett bekant munjongleringsnummer och pingpongbollar fram Härlig är jorden på en minixylofon och smashar med en obetalbar, ekivok twist under kåpan.

ARTIKELN HANDLAR OM

Teater

Cirkus

Scen